) En allmänt aktad riksdagsman, som med 1862 års riksdag afslutade sin långvariga offentliga verksamhet har försäkrat mig, att bondeståndets obenägenhet för det grundlagsvidriga regentskapets införande vid slutet af 1860 års riksdag öfvervanns af den fyndige Ola Månsson, som i förtroende meddelade Åatt bondeståndets önskningar i afseende på den blifvande bränvinsförordningen skulle röna mera framgång ju mindre ståndet bråkade för grundlagens vidmakthållande i den förevarande frägan?. — Då vid påföljande riksdag Norska frågan bragtes å bane — måhända yttrar den ofvannämnde interlokutören, för att afleda uppmärksamheten från andra ömtåligare frågor — visade sig bondeståndet icke heller villigt att biträda de öfriga ståndens beslut, men lät i sista stunden dertill förmå sig af någ:a mellanlöpare, som antydde att åtminstone ett af medstånden skulle antaga bondeståndets förslag i bränvinsfrågan, hvars afgörande i två stånd hade uppskjutits till dess Norska frågan blifvit undanstökad. Bondeståndet fångades sålunda i den sistnämda frågan, men blef naturligtvis besviket i den förra.