Göteborgsposten – 28 december 1864, sida 3

llvarjeh anda. Från ockupationstiden. Under denna öfverkrift lemnar Aarhus Stiftstidende flera dels känla dels hittills okända drag från de tyska truppervas vistande i Jutland. Ett af dessa, som är särdees karakteristiskt, meddela vi här. I början af sistl. Juli kom befallning till provianteringskommissionen i Skanderborg, att hvarje Onsdag skulle levereras ill prins Friedrich Karls hufvudqvarter i Aabenraa vå tår och fyra välgödda kalkoner, hvilka kreatur skulle afsändas mit besonderen Wagen samt beledsagade af preussiskt manskap som skulle sköta och vårda dem under vägen. Kommissionen vände sig till on slagtare i Haderslev, som åtog sig att anskaffa n på den utsatta dagen hvarje vecka lemna de åskade djuren. Men den första Onsdagen kom, och nvarken får eller kalkoner hade infunnit sig. Det ena telegrammet efter det andra inlopp till den i Skanderborg residerande intendenten hr v. Schreier, med stränga order att skafta det felande. Den olyckliga provianteringskommissionen måste hals öfver hufvud sätta alla sina till buds stående krafter i rörelse, och det lyckades verkligen att innan kl. 6 på aftonen få tillsammans 2 respektabla gumsar, men dock ej mer än 3 kalkoner. En sjerde hade man omöjligen kunnat anskaffa. Hr von Schreier rasade, och man nödgades till slut bekänna för honom, att det på egendomen Nissumgård, 102 mil från staden, verkligen fanns en kalkontupp, hvilken egaren emellertid ej på något vilkor velat utlemna. Straxt beordrade hr v. Sehreier vier Wagen angespannt. Pa den sorsta vagnen satte han sig sjelf, gripande piska och tommar med högst egen hand; derpa följde dein leerer Wagen Zur Aufnahme des Truthuhns, och slutligen två vagnar med 5 soldater i hvar, zur Bescitigung etwaigen Widerstandes. Klockan var ännu ej 10, då hela expeditionen siegesgekrönt återvände mit dem erbeuteten Truthuhn, hvilken derefter med de öfriga djuren expedierades till Aabenraa, Straxt deroster lemnade hr v. Schrcier Skanderborg och man läste snart i de IIamburgska tidningarne, dass er in gerechter Wärdigung seiner bewährten Berufstreue in höchstunmittelbarer Nähe des Prinzen Friedrich Karl angestellt worden Bei. Röfvareanföraren Chiavones afrättning skildras i ett bref från Rionero på följande sätt: — Jag kommer direkte från afrättningen af de för etv par dagar sedan fångna röfvarne, bland hvilka traktens fasa, Chiavone, besann sig. De blefvo alla, enligt den af general Pallavicini införda vanärande skärpningen af straffet, skjutna bakifrån. Då man på exekutionsplatsen föreläste dem domen bleknade de alla, men medan de öfriga fyra snart nog återvunno sin sattning, visade just Chiavone en otrolig dödsångst och fruktan. Med tårar i ögonen och darrande stämma tiggde han krigsrätten om nåd, och först då han såg att allt hopp var förbi för honom, utbad han sig som en sista nåd, att få se sin Filomena och tala vic henne, hvilket också efter en kort radslagning bevil jades honom. Denna Filomena är en mycket vacke flicka af god familj: för längre tid sedan blef hon på afventyrligt sätt röfvad och bortförd af Chiavone, son gjorde henne till sin älskarinna och medherrskandbrigantessa vid röfvarbandet. För någon tid sedm blet hon gripen af en bland regeringens agenter och har sedan lemnat värdefulla upplysningar om bandi ternas gömställen o. s. v. Chiavones afsked från de! knappt nittonåriga flickan var skakande och väckt stort deltagande hos den församlade mängden. Ha knäföll för henne, kysste med häftighet hennes fötter sömmen på hennes kläder och hennes händer, ba henne under en flod af tårar om förlåtelse och blot med våld kunde man rycka honom bort från henne Men nu fattade han plötsligt mod, stoppade med sken bar likgiltighet en pipa och gick nu rökande till de plats, der han skulle skjutas. Hans sista ord vorc att hav kämpat för religionen och nu dog för den samma. En kula som trängde genom hans hufvu sträckte honom till jorden, sedan hans fyra kamrate blifvit skjutna inför hans ögon.