Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 2

portionerna, och han tände derför gasen. Flamman lågade upp och mr Carlton väude sig åter till den smala disken, som var nira fönstret, och tog en flaska. Läsare, när dit rum blifvit upplyst, innan fönstret betäckts, bar du då hägonsin känt fruktan eller bäfvan for att 1å se något spöke eller något, som kunde förekomma dig som ett spöke, stå utanför fönstret och titta in? Jag tror att många erfarit något sådant och föranledts deraf att släppa ned gardinen eller låta skjuta för luckorna. Var det denna känsla, som kom mr Carlton att se upp och fästa ögonen på fönstret framför honom? Eller beherrskades han sf någon fin instinkt, som hviskade till honom, utt der var någon utanför. Ansigtet var pressadt emot fönsterrutan midt emot honom — ehuru otydligt, dock samma hemska ansigte med den bleka byn, de svarta polisongerna och den mörka halsduken kring hakan, hvilket mr Carlton erinrade sig med sådan fusa. Det tycktes uppmärksamt betrakta, icke honom, utan hans rörelser, under det han tillredde medikumentet. Mr Carlton, den lugne mr Carlton, fann denna gång, att han hade nerver. Han ropade, högt beherrskad af ögonblickets känsla; det var ett vildt skri, ej olikt en fiskmases, och glasburken föll ur hans hand i golfvet och gick i små stycken. Mr Jefferson störtade in och fick se sin principal stirra på apotekets fönster och all den goda taraxacums-sirapen var utspilld.