Göteborgsposten – 27 december 1864, sida 2

XIII. December började. En mycket kall afton ett par da gar efter den i sista kapitlet beskrifna dagen, kunde man i Södra Wennock fått se en ung qvinna skynda framåt på gatorna. Hon var klädd i en varm kappa och höll sin svarta shetlandsslöja tätt framför ansigtet, för att skydda det, emedan vinden tjöt och ett snöglopp föll. Det var miss Stiffing, lady Laura Carltons kammarjungfru. — Att mylady kan få ett sådant infall! knorrade hon missnöjdt, under det hon gick. Att skicka en ut i ett sådant fasligt väder! Men det är så likt henne, när hon får något i sitt hufvud, måste det ske straxt, om det är beqvämt eller obeqvämt för andra. Det är då fasligt med den stora skänken! Hvarför förstörde hon nyckeln, om hon så nödvändigt behöfde den? Hon kom till en låssmeds bod och gick derin. Den var upplyst endast af ett enda ljus, som stod så, att det lyste föga utanför disken. I följd deraf stötte kammarjungfrun sig mot några kaminjern, som stodo snedt mot väggen; de föllo, och hon höll också på att falla. — Nå då! hvarför kan White inte hålla boden så att man kan komma in? utropade hon vresigt, då den oförarglige smeden skyndade till henne och ödmjukt plockade upp sina varor. — Är det ni, miss Stiffing? Hur står det till? — Jo, det står inte bättre till med mig än med er gamla klocka der, det är en sanning, svarade mis