Göteborgsposten – 23 december 1864, sida 2

blifvit försåld till brukspatron Kristian Nordstedt för 101,000. Grosshandlaren A. Fredholms arfvingars egendom, n:r 1 i qvarteret Bergsklippan å Djurgården, har nyligen blifvit inköpt af s. handlanden John Ohman för 26,000 rdr. — Skrofvet etter det innanför Söderarm förolyckade finska skeppet Antaja inropades å börsauktion i Onsdags at grosshandl. Wallström för en summa af 3, 155 rdr. — Rörande den af vår Stockholms-korrespondent omnämnda nya 4:akts-komedien Ombyten fri öfvers. från ÅLes Relais af Louis Leroy som sistl. lördag f. f. g. med mycket bifall uppfördes å Dramatiska Teatern yttrar sig P.-T:s bekante teaterreferent Eqn. sålunda : Man införes i första akten i en ung målares ate lier, som är mötesplatsen för flere personer af le beau monde, hvilka låta porträttera sig der eller infinna sig för att se de porträtterade. Den unge målaren, han heter Lambert, är en mindre utmärkt artist, så påstår åtminstone hans lärare hr Darny, en utmärkthet af första ordningen, men nu litet på retour, och som alltid urladdar sitt dåliga lynne på den stackars Lambert, som i stället är en så mycket mera god menniska, hederlig och oegennyttig, hvarföre han också på slutet, då hans vän och medbroder i konsten Maurice de Pole träder i ett lyckligt äktenskap med Darnys dotter, står lika ensam som förut. Men han har emellertid haft tillfredsställelsen att få skratta åt menniskorna och vid flera tillfällen visa dem till rätta, och detta är ej så litet heller. Hr Hedin hari Lambert en af dessa roler, i hvilka han får urladda hela sin originella och godmodiga humor, som skapat en ny typ på svenska scenens tiljor. Också skrattar man så hjertligt att man stundom nästan glömmer bort att applådera skådespelaren. Ett annat original är vicomte de Prebois, som spelas af hr K. Almlöf, en gammal gargon, med färgad peruk och struttande gång, men som hjeltemodigt underkastar sig sarkasmens pilregn, för nöjet att ännu få säga damerna artigheter. Det vill i hr Almlöfs roliga framställning synas som om den gode vicomten fruktade att hans ögonbryn skola plötsligt rymma, så oupphörligt, ehuru, såsom vi förmoda, förgäfves, söker hans blick dem under förtviflande ansträngningar. Hans original till brorson, Gaston, som spelas af hr Fredrikson, och som tvärt utbyter studerrummet mot dansösboudoiren, bildar, tillsammans med sin onkel och den lilla koketta baronessan de Bricogne, m:ll Sandberg, en väl komponerad trio ur den stora verldens hvardagslif. En annan grupp bilda de båda utmärkta målarne de Pole och Dartuny, den sistnämndes unga dotter Marie och den något åldrade salongsdrottningen grefvinnan de Breuil, de två förstnämnda framställda af hrr Sundberg och Almlöf senior samt de två senare af m:ll Dahlqvist och fru Hedin i charmanta toiletter såsom vanligt. Kärlek, som blifvit ombytt i likgillighet, egoistisk behagsjuka, som blifvit bytt i passion, konstnärsstolthet och en ren, oskyldig kärlek, äro de trådar, som spinna händelsernas väf kring dessa personer och i hvilken slutligen dock det godas färger bli de rådande. Den lediga öfversättningen och den vicka dialogen uppbära lyckligt denna säkerligen sanna tafla ur det moderna Pariser-lifvet.