Göteborgsposten – 22 december 1864, sida 3

llva rj eh anda. Ett ledsamt quiproquo. Polisdirektören i Han nover skulle nyligen företaga en inspektionsresa ti landsortsstäderna, dervid han beslöt att först resa ti staden X. Foljaktligen telegraferade han till polis mästaren i denna stad: Veniam kl. 7 e. m. Olyck. ligtvis hade dock polismästaren glömt att lära sig la tin och föreställde sig derföre att Veniam var nam net på en grof brottsling, då det i stället helt enkel betydde jag skall komma, och i den tanka att te legrammet antydde att han skulle passa på och gri pa besagde missdådare då denne med tåget kl. 7 an lande, infann sig polismästaren med hela sin styrk: vid nyssnämnde tid på bangården. Alltifran polis mästaren ned till konstaplarne stod kåren med hem lighetsfullt majestät väntande på det vigtiga ögonblic ket. Slutligen ljöd bantågets hvisselpipa. Det va ett snälltåg och stannade eu knapp minut utanför sta tionen — nätt och jemt så länge som behöfdes fö en civilt klädd äldre man aw stiga ur en af först klassens kupcer. Sedan detta skett satte sig tåge omedelbart åter i rörelse. Så gjorde äfven polismä staren och konstaplarne. I ett nu var den okänd omringad, förd från bangarden och insatt i staden arrest. Mannen protesterade dock med sådant allva mot denna åtgärd och förklarade sig med så stor sä kerhet vara polisdirektören i Hannover sjelf, att polis mästarens beslutsamhet för ett ögonblick svek honon I detta ögonblick af svaghet skref han ett telegrar till Hannover och fick nu den förfärande undertättet sen att polisdirektören verkligen afrest till e me det bantåg som medfört den häktade. Polismästare lössläppte naturligtvis under de ödmjukaste ursäkte sin förman, men staden t hade likväl den sorge att följande dag bli af med sin polismästare. En bedröfvad enka. Man känner anckdote om enkan, som på sin mans graf lät uppföra en gra vård. å hvilken den otröstliga makan tillkännagat a hon fortsatte sin mans handelsrörelse. En ung enk i Frankrike har dock nyligen velat göra bättre. Ho lät äfven på sin mans graf uppföra en vård och der na prydde hon — med blommor och kransar, tror l. saren? Nej hon hängde på densamma sitt eget fot grafiporträtt, inom glas och ram väl förvaradt m väderlekens oblida verkningar. Porträttet synes val taget i lyckans dagar, ty minen är glad, blicken li lig och det hela en högst förtjusande fotografisk pr dukt, hvilken helt visst skall ingifva hvarje ungkar som ännu ej bortdisponerat sitt hjerta, en ganska al varsam åtrå att bli den aflidnes efterträdare.