Göteborgsposten – 22 december 1864, sida 2

—— —— ljupt. Svartsjuka, förbittring och hämndlystnad kämpade ständigt inom henne. Hon längtade efter att kasta tillbaka förödmjukelsen på honom, d. v. s. att laga så, att han kände sig förödmjukad. Hon önskade finna något påtagligt att anklaga honom för, några bevis, som han ej kunde förneka eller bestrida; hon tänkte sig honom vid sina fötter med hufvudet mot marken, anropande henne ödmjukt om förlåtelse, eller ock föreställde hon sig, att hon satte sig på sina höga hästar och sade: jag skiljer mig från dig, jag är icke mer din hustru. Hon funderade på allt detta nu der hon satt lutad baklänges i en emma framför brasan med fötterna på en låg soffa, ögonen tankfullt nedslagna och fingerspetsarne sammanpressade, medan armbågarne hvilade på stolens armar. Lady Jane satt vid fönstret och stickade på ett par sådana yllna muddar, som hon brukat sticka åt sin far Det var åt mr Carlton. Hon hade en dag hört honom klaga öfver att han frös om handlofvarne, när han måste gå ute om aftnarne, och Jane erbjöd sig straxt att arbets åt honom några sådana mjuka yllna persedlar. Under Janes vistande i mr Carltons hus hade de begge varit full komligt artiga mot hvarandra, men de hade ej varit myc ket tillsammans, emedan den ovanliga sjukligheten gjort att han måste vara mycket ute. Jane hade föresatt sig, att innan hon flyttade derifrår fråga mr Carlton om han kunde gifva henne någon upp lysning om hvad som händt Clarice. Hon hade kansk redan gjort det, om han ej varit så mycket sysselsatt och hon sjelf så orolig för Lucy. Hon hade icke heller tala