Göteborgsposten – 21 december 1864, sida 2

— Trodde du, att jag skulle dö? — Ja, min älskade, det trodde jag. Nu, då faran är öfverstånden, kan jag säga dig det. Lucy, du måste snart bli min; jag kan ej riskera en annan sådan pröfning. — Hade jag varit gift med dig, skulle du ej kunnat skydda mig för det. — Icke för sjukdomen — det vet jag väl. Men att veta, att du var sjuk — dödssjuk, och ej få vara hos dig, se det var min pröfning! Jag vill icke beskrifva för dig, huru jag led, huru jag gick fram och tillbaka utanför huset timma efter timma, natt efter natt och såg på dess murar. Du kan bli sjuk, när du är min hustru, Lucy, men det blir då min rätt att vårda dig, det är jag, som får den framom alla andra. Systrar, sköterskor, vänner, hvad betyda de mot mig? Hvad det var ljuft, att ligga der i tillfriskningens angenäma matthet tryckt till det manliga hjertat, i de värmande armarne! Det var en sällhet, som nästan uppvägde sjukdomen. Hon såg upp på honom med ett ömt leende. — Jag skall alltid säga, att du räddade mig, Frederick. — Att jag räddade dig! Hur då? — Genom att be sir Stephen komma hit. Jane säger, att jag tycktes bli lugnare kort efter det han kom in. Hon säger att han gaf mig ett pulver, och att han föreskref något annat att bada mitt hufvud med än den vätska, som förut användts. (Forts.)