Göteborgsposten – 20 december 1864, sida 2

— Säg inte det, mr Stephen. Om ni bara visste hvad en doktor uträttar endast genom att se på det onda, skulle ni icke säga så. Men det vet ni väl lika bra som jag. Han kan kanske inte skjuta upp döden en enda timma i sådana der förtvitlade fall, men tänk bara på den tröst han medför åt den, som är så modfälld. Om ni kunde komma dit på morgonen, sir, skulle hon vara er evigt tacksam. Sir Stephen afskedade mrs Pepperfly med det beskedet, att han ej kunde afgöra förrän morgonen derefter, om han kunde hinna att gå dit, men att han skulle infinna sig der, om tiden tilläte det. Han och hans bror John skrattade sedan hjertligt åt hennes korpulens. — Hur är det med hennes gamla svaghet? frågade sir Stephen. Den är icke riktigt kurerad, svarade hans bror, men den är icke värre. Hon håller sig inom bestämda gränser. Följande morgon steg sir Stephen tidigt upp och gick ut. De voro ännu många, som önskade, att han skulle komma till dem. Ja, alla personer i staden skulle velat ha ett besök af honom, om de kunnat uppfinna någon förevänning att begära det. Han begaf sig först till Lucy Chesney, som var afgjordt bättre; huden var ej het, och hon hade fullkomlig sans, kort sagdt, hon var utan fara. — Och nu får jag väl gå till Tuppers hus vid Blister Lane, utropade han till sin son, som följt honom till mr Carltons hus, men ej gått in. Det är då verkligen oräsonligt folk! Hvad godt kan jag göra en döende gosse?