Göteborgsposten – 20 december 1864, sida 1

Två gånger den aftonen besökte han Lucy och fann, att de gynnsamma symptomerna ännu funnos, ja, att de blefvo allt mera iögonfallande. Jane ville knappt släppa hans hand; hon kunde ej skilja sig från den tanken, att han räddat Lucy. Nej, sade sir Stephen och påstod att Lucys konstitution skulle med Guds hjelp segrat, äfven om han ej varit der. Mr Carlton, som hade återvunnit sitt lugn, bjöd sir Stephen att gå in i sitt förmak och tycktes hågad att vara mycket vänlig mot honom, men sir Stephen sade honom, att Södra Wennock ej ville lemna honom tid att sitta en enda minut den aftonen, hvilket också var förhållandet. När sir Stephen återvände till sin brors hus, var klockan ett, och till sin förvåning såg han ett sjukbud, som väntade på honom, en utomordentligt tjock qvinna, som satt slumrande på en stol under förstugulampan. Hans ankomst väckte henne, och hon steg upp och neg på sitt egendomliga sätt. — Ni känner inte igen mig, sir. — Bevara mig! — jag tror, det är mor Pepperfly! utropade han efter att ha stirrat på henne en minut. Hvad har ni gjort med er? Ni har vuxit så att ni kan mäta er med två. — Att jag kan mäta mig med sex, sir, om det skall räknas efter bredden. Jag hoppas ni mår väl och er goda fru med. — Ja vi må begge väl. Men hvad vill ni mig? Att jag skall visa er till en qvarn, der man maler folk, så att de bli smala igen.