Göteborgsposten – 19 december 1864, sida 1

större sjuklighet bestod, som gjort, att man ansett sig böra skicka efter honom. Han harmades öfver att det skett utan att han sjelf frågats om råd. Han såg ut genom förstugudörren och blef varse huru Frederick Grey körde bort i giggen med omåttlig hastighet. Mr Carlton egnade honom ett hånfullt ord; han tyckte lika illa om honom nu som fordom. Sir Stephen var redan på sin post i Lucys rum, der för öfrigt ingen annan fanns än den sjuka och lady Jane. Mr Carlton kom in en gång, men sir Stephen förde fingret till munnen, för att erinra om tystnad. Några få ord vexlades dem emellan, framhviskade så lågt som möjligt, och de angingo sjukdomen, de symptomer, den haft och behandlingen. Derefter smög mr Carlton ut igen. Tre långa timmar satt sir Stephen i rummet utan att gå ut en enda gång — tre långa timmar, och hvarje ögonblick kunde man vänta Lucys död. Lady Jane ställde om att en smörgås med kött på och ett glas vin bars till dörren, och han förtärde detta stående. Och tiden gick. När sir Stephen aflägsnade sig, var det afton. Litet närmare staden in mr Carltons hus var ett obebygdt stycke jord; den var mörk, emedan ingen vinlig gaslykta kastade der sitt sken. Der gick en person fram och tillbaka med korslagda armar -— en person, som gått der alltsedan det mörknat. Baroneten kände igen sin son. — Krisen har kommit, sade sir Stephen, kommit och gått. — Och hon är död? — Nej, hon kommer sig. (Forts.)