de händelser af gripande sorglig art som sedermera hopas göra detta omöjligt och hota att gifva det hela ett tragiskt slut, då upptäckten, helt å propos, sker genom er gammal rigenerska, hvilken dock ej är en vanlig dea ex machina, ithy att hon verkligen har motiv för sitt ingripande uti och afgörande at handlingen. — Som vi ofvanföre nämnt, finnas äfven i denna bok några onaturliga karakterer, men äfven andra, gripna lifslefvande ur verkligheten. Såsom exempel på de förra anföra vi Eleonore Rensvärd och öfverste Weinel och på de senare de i boken förekommande flickfigurerna. Dialogen är lätt, men kunde varit nägot mera uppstädad, ty det stöter ibland en smula på det komiska, då förf., troligen dertill förledd af några ungdomserinringar från tosforismens glansperiod, bl. a. talar om fröken Julias voskuldshvita vårkänsla och om fröken Nathalias själs-strälar och d:o rosor. Arbetets Barn. Berättelse af Marie Sophie Schwartz. Denna fru Schwartz roman delar sina föregående syskons både fel och törtjenster. Till de förra räkna vi: bristande motsvarighet mellan motiv och handling, hvaraf tvungenhet och inkonseqvens i karakterernas utveckling följer; till de senare: detraska framställningssättet och den lifliga fantasien. — Fru Schwartz har emellertid, som man et, sin stora publik, hvilken gör rättvisa åt förtjensterna och ej räknar så noga med felen hos denna produktiva romanförfattarinna. Fången i stadskäktet. En kriminalhistoria af J. D. II. Temme. En på lifligt och underhällande sätt framställd berättelse ur senare tidens rika brottmålshistorik. Öfversättningen, al mag. M. Wester, är ovanligt vårdad. Mindre teaterstycken på vers af Ernst Wallmark, är titeln på ett litet häfte, som nyligen utkommit i bokhandeln. Det innehåller trenne små dramatiska stycken: MWarinettes små skälmstycken, Svartsjuka i otid samt WBtt litet huskors, de två första öfversatta från franskan, det tredje från italienskan. IIr Wallmark gifver här ytterligare stöd åt det anseende han har såsom lycklig och fyndig teaterösversättare. Till den stora framgång Den svaga sidan, Orfeus i underjorden? m. fl. rönt på vår scen torde ej minst hafva bidragit det lätta och spirituela sätt hvarmed de af br Wallmark iförts sin svenska drägt. Afde i nämnde hätte intagna pjeserna ärMarinettes små skälmstyckentillräckligt känd af vår publik. Det andra, Svartsjuka i otid är en med finess gjord bearbetning af Molieres Le cocu imaginaire. Några små förändringar har af bearbetaren här vidtagits. Så t. ex. har han såsom versmått begagnat den femfotiga jamben i stället för originalets alexandriner, hvarigenom dialogen, obunden af den strängare cesur alexandrinen fordrar, blir betydligt raskare. Ett par i originalet förekommande personer äro uteslutna. Den tredje pjesen, ÅEtt litet huskors, efter italienska originalet La serva Padrona, är en qvick, dialogiserad text till musik af Pergolese. Svea, kalender för 1565, uppehåller äfven genom denna sin tjugondeförsta årgång främsta rangen bland årets öfriga kalendrar. Dess text är nu som alltid rent fosterländsk, hvilket ätven gäller om illustrationerna. Då den dessutom visar sådana författarenamn som Blanche, Crusenstolpe, Sehlstedt, Hedberg, Thomasson, Onkel Adam, Orvar Odd m. fl., just våra mest populära skriftställare, är tydligt, att det fortfarande utgör förläggarens bemödanden att bjuda allmänheten på nationel och god läsning. Minnesrunorna öfver de under aret aflidna märkligare personerna äro till större delen förtattade af Crusenstolpe, med den välkända glänsande stil, hvari hr C. står oupphunnen. Nekrologen öfver Fredrik VIL är skrifven af Orvar Odd, den ötver Ignell af Sohlman och den öfver Bergelin af Blanche. Sehlstedt har bidragit med tvenne poemer i sin trefliga, friska genre, och fru Schwartz med en romantiserad skildring, kallad ÅAmanda, nägra strödda anteckningar ur Stagnelii lif, deri hon gör den store skalden till hjelte i en fast otrolig berättelse. Vi för vår del protestera på det allvarligaste mot det sätt hvarpå fru S. gång efter annan kring våra vackraste skaldeminnen väfver bilder ur sin egen rika fantasi och hvarigenom våra store män framstå i en vanligtvis från psykologisk synpunkt onaturlig dager. Ett prof på ren stil och ädelt töredrag lemnas i denna kalender i uppsatsen om Sveriges och Norges förening, at 5. A. Hedin. Till Gustaf Thomås beskrifning öfver finska slagfält har G. W. Palm lemnat 4 utmärkt fina teckningar. Norden bjuder i är, dess sextonde årgång, på åtskilliga rätt fina porträtter, deribland hertiginnan at Dalarne, fru Josefine Wettergrund (Lear) samt prof. Winge. Bland berättelserna i denna kalender finnes en. Den funna och