a — Då kan jag säga dem motsatsen, svarade mrs Smith. Den karlen var den stackars mrs Cranes man. Så d pass råkar jag att veta. i Den lilla mrs Gould häpnade, då hon hörde dessa oord. Judith som höll på att föra en bit smörgås till munnen, stirrade förvånad på henne, och smörgåsbiten fick , stanna på halfva vägen. id — Ja, fortfor mrs Smith, det måse varit han. Jag . vet, — jag iuser, att det var han. Han var i Södra Wennock; så pass vet jag. t — Vet ni det? ropade de begge andra på en gång. l I — Ja, det gör jag. Jag vet, att mrs Cranes man var i Södra Wennock. ,! — Hvar är han nu? frågade enkan. ti — Ja hvar! svarade mrs Smith harmset. Jag har t icke hört något om honom under alla dessa åren. Jag Ikom nu hit, för att få veta så mycket som möjligt om honom — och henne. — Det är hvad gumman Pepperfly sa mig i förmiddags; hon sa, att ni säkert inte kommit af någon annan borsak. Jag vet hvad jag skulle gjort, om jag varit i ert ställe. Jag skulle strax vändt mig till polisen och fått dem att ta upp undersökningen igen. Ser ni, här var ingen vän till den stackars frun då, och det gjorde, att polisen sej var itrig — åtminstone är här många, som tro det. Allt hvad jag kan säga är, att om det den aftonen var någon mr Crane på trappan, han måste krupit ned genom skorstenen i förmakskaminen, ty han har inte kommit genom dörren.