helst, så är jag viss på att han vet, hvem jag är; hvarjför skulle hnn annars ställa alla de frågorna på mig? — Det är helt naturligt, att han det gör, sade enkan Gould. Han såväl som vi andra skulle gerna vilja ha ljus i saken. — Det förstås, instämde mrs Smith. En gång eller ett par har jag hållit på att tala med honom derom, men jag tyckte, att jag borde vänta; jag tyckte, att jag borde vänta. Hon sade detta, som vore hon fördjupad i tankar. Judith steg upp och satte bort stolen. Hon kunde på den dagen, då lady Jane var så orolig, ej dröja längre, och hon ville ej göra mrs Smith några frågor i mrs Goulds närvaro. — Hur länge lefde barnet, det lilla krypet? Pepperfly säger, att det har dött. — Inte mycke länge, svarade mrs Smith. Och det kunde man inte vänta. Ack, om ni kunde dröja längre, Judith! — Jag skulle gerna velat, svarade Judith, men det är omöjligt i dag, Man kan ingenting göra för lady Lucy, stackare, men man bör vara i huset. (Forts.)