— Det är icke för sent för mig att vända mig till polisen, svarade mrs Smith. Jag har hellre velat hålla mig stilla och se mig för. Der är dock en eller två, som misstänkt hvem jag var. Judith till exempel kände strax ligen mig. — Och mor Pepperfly också, anmärkte enkan räckande fram sin kopp, för att få mera tå. ; — Nej, det gjorde hon inte; i början kände hon alls Jinte igen mig, sade mrs Smith, i det hon fyllde koppen. Jag tror, att mr Carlton anar hvem jag är. Judith såg upp och sade: — Hvarför tror ni det? — Derför att han gjorde mig så många frågor, när jag nyss var kommen — frågade mig hvem jag var och hvad jag var och mycket annat. Jag tror, att han skulle fortsatt och frågat alltjemt, om jag icke snäst honom. Och en dag träffade jag på honom, då han sökte nyfiket i mina byrålådor; han sade, att han sökte efter gammalt linne för mitt barns knä, men jag har alltid trott, att han sökte efter något annat. — Mr Carlton träffade er ju vid den tiden på stationen i Södra Wennock, utropade mrs Gould. Jag mins, att det kom fram vid förhöret. — Var det mr Carlton, som jag träffade der? sade mrs Smith efter en paus, hvarunder hon öfvertänkte denna nästan bortglömda händelse. Jag har inte känt igen honom. Det var nästan mörkt då, mins jag. Men kanske voro hans ögon skarpare än mina. Vare härmed hur som