cismens alla medeltidsfördomar falla i gruset, och den renade religionens senix flyger upp ur bålet. Då skall tiden äfven vara inne för den katolska kyrkans närmande till den protestantiska. Med sönderrifna dogmer skola de båda förena sig att resa ett nytt tempel i hjerta och sanning, der anden sköter offerlågan, kortligen: höja kristendomens banäår, hvilket är något helt annat än de stelnade ortodoxier, som nu stå gentemot hvarandra. Men strid skall alltid följa. Emot den liberala kristendomen, med basis för sitt yttre framträdande i satsen: den fria kyrkan i den fria staten, skall snart stå den hårda, frusna, ännu råa religion, som kallar sig den ryskt-grekiska och har i ezaren sitt öfverhufvud, beklädt med all verldslig makt. Det är en ny påfve eller pope. som tidsandens utveckling en gång skall mana ut till en stor kamp. Dessförinnan skall dock marken i sjelfva Ryssland utan tvifvel bearbetas i den reformatoriska riktningen och äfven inifrån en stark rörelse arbeta. Det skall vara kampen mellan det gamla och det nya, mellan frihet och despotism, den kamp som skall måhända bilda det stora öfvergångsskedet till en ny verldshistorisk period. I trots at det närvarandes torftighet, mörker och tjocka, klarnar dock blicken, då man ställer sig på höjden och kastar en blick ofvanifrån på alla de många hvarandra korsande händelserna och förvecklingarne, hvilka löpa tillsammans i den stora tvinntråden: reformation, menniskoutveckling och frihet. Betecknande är som sagdt för den allmänna betraktaren i detta fall Lanzas (italienske inrikesministerns) tal, deri det bl. a. heter: Påfvarnes verldsliga makt sträfvar sedan ärhundraden tillbaka mot Italiens politiska enhet och storhet. Densamma (den verldsliga makten) är ä andra sidan på intet sätt ett vilkor för det andliga päfvedomets oafhängighet och frihet; historien undervisar oss steg för steg om motsatsen. Bland de upplysta kan, det må väl förstås, intet tvifvel härom råda; men den stora fråga, som återstår att lösa, är den om hvilka medel som skola användas, för att gifva påfvedömet det oberoende och den frihet, som det under sina närvarande förhållanden icke mera har. Detta är vår tids stora problem. Frågan om det verldsliga väldet kan likväl, i dess sammanhang med den hel. stolens oafhängighet och frihet, icke lösas på våldsam väg; derom råder numera icke någon tvist. Samveten äro inblandade häri, och vi ha att göra med dem, icke med materiela hinder. Just med anledning af otillåtligheten af allt våld i en sådan fråga, var det nödvändigt, att den franska occupationen upphörde, att fria händer gålvos åt frågans verkliga elementer och att påfven lemnades med sina undersåter, för att han måtte med dessa ofverenskomma om de förbättringar, som borde vidtagas i hans regemente. Det förefaller oss nu svårligen skola lyckas påfvedömet att vid utöfningen af sin förvaltning försona de behof af frihet och framåtskridande, som de nuvarande samfunden känna, med de dogmatiska grundsatser, hvilka den hel. fadren såsom den katolska kyrkans hufvud aldrig bör lemna ur sigte. Det enda medlet för ernående af denna försoning är det af fransmännens kejsare i hang bref till hr Thouvenel som oundgängligt antydda, neml. att den hel. stolen och romarena bringas i det läge, hvarom jag nyss nämnt. Jag beklagar i detta afseende, att man bestridt värdet af principen om den fria kyrkan i den fria staten. Men densamma innebär romerska frågans lösning. Den betyder, att kyrkan skall vara fri och oberoende och vi bevilja allt, som är dertill nödigt, samt öfvertaga de ömsesidiga förpligtelserna. Låtom oss upprätthålla denna princip; utan den är frågan olöslig. Förhållandet mellan Italien och Spanien kommer att undergå någon förändring antingen till det bättre eller sämre, genom den italienska hufvudstadens förflyttning till Florens. År 1859 protesterade som bekant Spanien mot Toscanas och de andra italienska mellanstaternas införlifvande i konungariket Italien och återkallade sin minister vid hofvet i Turin, då vid protesten ej fästes afscende. Senare har drottningen af Spanien endast varit representerad i Turin och konungen af Italien genom en charge deaffaires. Frågan är nu, om den spanske charge dassaires i Turin flyttar med till Florens, den forna hufvudstaden för en af de småfurstar, till förmån för hvilka Spanien protesterade, eller om Spanien nöjer sig med att skicka en konsul eller kansko rent af undviker att låta sina politiska och kommersiella intressen representeras i Italien. Madridertidn. diskutera redan saken och flera råda regeringen, att icke isolera sig, utan jemte hela det katolska Europa bidraga till garanterandet af påfvemaktens oberoende och samtidigt befästa freden i Italien. Kommunalstyrelsen i Florens förbereder redan storartade stadsutvidgningar och försköningar. Do forna murarne planeras och plansteras. Från Rom skrifves d. 6 dec.: Turinerministrens finansiela planer ha här väckt stora farhågor. Skulle det komma till en radikal sekularisering af hela den fasta kyrkosegendomen, och dermed till en kontroll af staten söfver det förvaltande presterskapet, så ligger en encyclica till italienska episkopatet färdig, si hvilken presterskapet tillsäges att äfven för sakernas nya vändning endast göra passivt .A OA . IaALI YL