IIIUD 01VCI 1011 )ACNDGIIIIIIH 11J1 4—11. — — ——Å—..2——— -—. — Från Utlandet. I Tyskland korsa hvarandra ryktena hit och dit. Der råder allmän villervalla. Mellanoch småstaterna känna sig oroliga. Preussen hånar dem öppet. Gothapartiet, som nu skiljt sig från nationalföreningen gillar Preussens bandlingssätt och nationalföreningen står, liksom folket sjelft, alldeles hufvudlöst. Bismarcks organ Nord. allg. Zeit. uppträder med en så hånfull och retsam ton, att allmänheten i Tyskland redan deraf kan se, hvad den har att vänta sig. Bladet söker neml. bevisa, att Bayern, Wirtemberg o. 8. v. hädanefter måste afstå från hvarje sjelfständig utrikespolitik, emedan det tillkommer de båda stormakterna, hvilka snarare borde kallas skyddsmakterna, att leda Tysklands angelägenheter utåt. Mellanstaterna, tillägger nämnde blad, kunna öfverhufvud icke sjelfständigt bestå, och de skola vid närmare ettertanke inse, att det är dem bättre att stå under österrikiskt-preussiskt, än under franskt skyddskap. Preussiska regeringen har nyligen konfiskerat en broschyr, hvilken råder de tyska mellanstaterna till en allians med Frankrike, och förut nämnda tidning förklarar en sådan allians landsförrädisk. Vi sade härofvan, att Gothapartiet skiljt sig från nationalföreningen och i stället anslutit sig till Preussens planer. Dess organ Grenzboten lemnar ett anmärkningsvärdt bevis härpå, sägande: Aldrig har någon tidpunkt varit gynsammare för att göra Preussens hegemoni i Tyskland till en fait accompli, än den närvarande. Uppgiften är icke att öka preussiska monarkien med en proving och c:a I million innevånare; ty denna tillväxt skulle förlora sin betydelse genom den minskade aktningen och sympatien för Preussen. Det, hvarom frågan gäller, är ett konkret tillfälle att ovedersägligt bevisa, att den nordtyska stormaktens vilja har mera att betyda än alla mellanstaters sammantagna; det vänder sig om den nödvändiga inskränkningen i de furstars suveränitet, som först blefvo europeiska herrskare, då det tyska folket var hemfallet åt den djupaste förnedring. Endast Preussen förmår tvinga dessa gestalter al en sorglig tid in under en högre ordning; men det förmår det endast då det icke fordrar mera, än det på den nationala uppgiftens vägnar är berättigadt fordra. De sydtyska idealisterna skola då komma till eftertanke och inse, att den preussiska staten är en realitet, som ej later sig bortdekreteras genom folkförsamlingsresolutioner eller Mäncheneroch Erlanger-professorers statsklokhet. Gentemot dessa skiftande meningar oc) vexlande opinioner står det fåtaliga moderat. liberala partiet i Tyskland, som kan ansas hafva i Köln. Zeit. sitt språkrör. Det ser mod fruktan soldatregimens öfvervälde, hvilket hotar att krossa liberalismens alla sträfvanden och försök. Trött vid alla de bismarckska vigilanserna utan plan, idealitet och annat mål än att taga till sig hvad som kan tagas nöjer . . jer det sig med att blott framhålla för allmänheten, att det finnes principer i politiken, från hvilka man icke får aflägsna sig. Detta parti fordrar i afseende. på Slesvig och Holstein tillämpandet af nationalitetsprincipen och hertigdömenas sjelfbestämningsrätt. Inom Österrikes deputerade kammare har den internerade polske insurgentanföraren Langiewicz genom en deputerad låtit ingifva en ansökning om att bli frisläppt. Vi veta sedan flera dagar, att Italiens parlament antagit det för halföns framtid öde vigtiga beslut, som bestämmer hutvudstadens förflyttning. Uti det af italienska inrikesministern hållna tal, hvari han sammanfattade regeringens tankar och åsigter ang. denna angelägenhet, har han låtit öppet förstå, att regeringen ville ha antingen en radikalt reformerad påfve i Rom eller ett sin verldsliga makt beröfvadt kyrkligt öfverhufvud. Frankrikes officiela Moniteur har aftryckt ministerns tal, hvilket således egt kejsarens bifall. De stora alternativer, som i detta innefattas, skola göra den händelse, som genom septemberkonventionen förberedes, så vistig och omfattande för hela värt tidehvarf, att den säkert en gång skall i historien, om den verkligen röner önsskad och önsklig utgång, intaga ett synnerligt framstående rum. Man må blott erinra sig, hvad det innebär, att den tusenåra formeln: I kyrkans verldsliga makt, forsvinner. På samma gång som påfven faller såsom verldslig kyrkofurste, skall äfven ett det största steg vara taget på reformationens bana. Det är herrligt latt se huru tiden allt mera mognar härför Ä Med fallet af kyrkans verlasliva malt ebarr