Göteborgsposten – 13 december 1864, sida 1

sken såg mr Carlton, att en främmande karl stod der — en illa klädd man stod tätt vid dörron. Läkaren visste bäst sjelf hvad för en impuls, som dref honom, då han störtade fram mot karlen, fick tag i honom och skakade honom ropande: — Hrom är du, skurk? Mon mr Carltons röst var förändrad, och han skulle icke ha kunnat igenkänna den såsom sin. Den främmande lyckades slita sig lös och klagade bittert. — Det var då det kuriösaste bemötande man kan råka ut för, då man kommer att hemta sin doktor! Hvad ondt har jag gjort, efter ni skakar mig på det sättet, sir? Det var den lille oförarglige barberaren Wilkes, som bodde helt nära. Mr Carlton stirrade på honom med stor förvåning i den ånyo tända gasens sken. — Jag ber om ursäkt, Wilkes. Jag trodde, det var — Hvom kom in eller gick ut? frågade han, i det han såg sig omkring åt alla håll. Domestikerna hade ej sett någon i mörkret. — Jag kom för att hemta cr, sir, förklarade barberaren, som stundom hade den äran att raka mr Carltons haka. Min andre gosse i ordningen är lite sjuk, och vi tro, att det kanske blir feber. Jag ville väntat att gå hit till i morgon, sir, men hustru min gjorde sådant väsen och sade, att det var allrabäst att mota sjukdomen i början, och derför stängde jag rakstugan och kom hit. Ni tog mig väl för en vild björn, som marscherade in utan lof?