Göteborgsposten – 12 december 1864, sida 2

framtida väl skola städse ledsaga eder. Gud bevare t. och välsigne eder alla! 8 Upprepade entusiastiska hurrarop för ko-m nungen följde på dennes svar. Konungen narg djupt rörd, och detsamma var förhållandet!3 med hela den stora krets, som omgaf honom. ! Samma dag ötverlemnades till H. M:t genom en deputation en med 1,098 underskrifter försedd adress från innevånarne i dej åtta socknar i det nordostliga Slesvig, hvilkalg tillagts Jutland. I denna adress dels uttalaf, undertecknarne sin glädje öfver att äfven fortfarande så stå under danska konungenssf milda regering, dels önska de att snart få sina törhållanden ordnade på ett ändamålsenligt sätt, så att de bli delaktiga af det frihetens goda, som konungariket under en följd af år åtnjutit, dels uttala de den djupa smärta, som gripit ådem alla öfver att så många tuas danskt sinnade slesvigska bröÅ sende af der der Åutan någon garanti för upprätthållandet! af deras språk och nationalitet måste öfverlemnas i fiendens händer. Adressen umehaller vidare följande ord: Vi äro öfvertygade om, att E. M:t delar denna vår sorg och förstår våra känslor, då vi tillåta oss förklara, att den lycka och tillfredss ällelse, som förut rådde i vår af naturen i så många hänseenden gynnade trakt, icke skall vända tillbaka. förrän den timme slår, då våra srånskiljda bröder åter förenas med det älskade Danmark. Dessa våra frånskiljda danska och danskt sinnade bröder skola nu icke kunna för E. M:t uttala sina sorger och förhoppningar; men vi, som alltid lefvat i en nära och innerlig förbindelse med dem, vi känna både den uppriktiga och djupa sorg, som drabbat dem alla genom skiljmessan från Danmark, och det fasta oryggliga hopp de alla hysa, att befrielsetimman inom längre eller kortare tid skall slå för dem, och vi äro öfvertygade om, att det endast är detta hopp, som skall gifva dem kraft och styrka att bära sitt tunga öde. Då konung Christian var i Horsens, emotrog han en talrik deputation från landtboarne i trakten, hvilken uppläste en på ett förut hållet möte antagen adress, hvari uttalas fruktan för, att till de olyckor, som redan träffat landet, äfven skulle komma den, att vi skulle mista vår fria grundlag af d. 5 Juni 1849, det frihetsbref, som E. M:ts föregångare, högstsalig konung Fredrik VII skänkte sitt tolk och genom hvilket han knöt ett starkt och varaktigt kärleksband mellan sig och folket. Det heter vidare i denna på sitt sätt märkliga adress: Vi ha i 15 år lärt att skatta denna grundlag, lärt att betrakta den som en kostlig klenod, om hvilken vi skola värna till gagn för kommande slägten — vi ha i den väsentligen sett orsaken till jordbrukareklassens ovanliga framåtskridande både i andligt och materielt välstånd — och vi skulle ogerna mista den. Vi veta, att man snart skall ha att välja mellan tvenne författningar, och vi draga icke i betänkande att förklara för E. M:t som en önskan, hvilken delas af landtboklassens stora flertal, att detta val måtte falla på grundlagen af d. 5 Juni i dess ursprungliga gestalt och omfattning. På dessa ord, hvilka tydligen inneburo en ganska starkt utpräglad farhåga för att reaktionen skall dritva sakerna på sin spets och måhända rubba det frihetspalladium den danske borgaren har i Grundloven (vi vilja bortse från en mindre partischism, som ej gerna kan vara här afsedd), — på dessa ord afgaf konungen detta svar, hvilket kan med allt fog anses oförsigtigt och, fastän oafsigtligt måhända, dock ställer konuugen sjelf med i partikampen, hvaraf måste följa ett innerligare närmande mellan de liberala skiftningarne. Detta är en sak, som för ögonblicket är före inom landets lagliga representation, der den skall finIna sitt afgörande. De, som följt mig, ha säkerligen mottagit af mig det intryck, att jag hyser aktning för lagarne och böjer mig för deras nödvändighet. Jag kan försäkra mina kära landtboer, att jag är en salekare af den sanna friheten; men lika mycket som ljag älskar den, lika mycket hatar jag all despotism, både den ofvanoch nedifrån, och jag vågar säga, att fastän friheten icke är gammal hos oss, har likväl en despotism visat sig — jag vill icke säga här i Jutland, ty jutarne ha varit goda; men det finnes andra platser — der partier visat sig, avilka haft sin del i våra olyckliga förhållanden, som möjligen kunnat vara annorlunda, om enighet funnits. Visserligen var kriget ett orättvist öfverfall af våra fiender; men partierna, rent ut sagdt, denna despotism har likväl till en del varit orsaken till de bedröfliga förhållandena, af hvilka isynnerhet jutarne måst lida så mycket. Varen öfvertygade om, att jag aldrig skall glömma, hvilken skatt jag har i det danska bondeståndet, och det är min önskan, att det må finnas frihet i staten, liksom jag vill vara en fri konung. Det behötves inga kommentarier till detta tal, som ingalunda höfdes en konung, men är ett motstycke till åtskilliga bekanta artiklar i — Herl. Tid). Det är lätt för en konung att, sedan han afträdt några landsdelar, kasta skulden derför på andra, på partier. Förebråelsen skall väl gälla de nationala, men drabbar dock värst den giftiga reaktionära hydra, som har sitt tillhåll i tronens granskap och under kriget förlamade hvarje motståndsförsök. Inför danska riksrådet har förelegat ett förslag från regeringen om ändringar i grundlagen, d. v. 8s. novembersattningen, betingade af de efter Slesvigs frånskiljande nu förändrade förhållanden. Den i november i fjol antagna grundlagen gjorde nemligen en hel del angelägenheter gemensamma för konungariket och Slesvig. Bondevännerna ha förklarat, att dessa ändringsförslag ej tillkomma riksrådet 8 fn 41 Å — 2 2 — A2 — —