Göteborgsposten – 10 december 1864, sida 2

man blott af hans svaga andedrägt kunde märka at han lefde. Ungefär 10 minuter sedan man burit up de båda karlarne i poliskammaren afled Skog, hvar ot Pettersson af tillkallad läkare återställdes til ifvet. Pettersson var i går på morgonen så pass åter ställd att han kunde närvara vid förhöret. Trasig och eländig i alla afseenden var han nu högst ru skig att skåda. Den stackars uslingen lärer ha myc ket svårt att förskaffa sig sysselsättning, enär har vid ett arbete å något af varfven härstädes förlora fyra fingrar å ena handen. Målet uppsköts på åtta dagar. — Tvenne pojkar, välklädda och med utseende a! att tillhöra bergade föräldrar, stodo i går i poliskammaren anklagade för att från handl. Uno Soderdah! ha stulit ett i fönstret uthängdt jagthorn. Åtminstone den ene af dessa pojkar har förut varit tilltalad för stöld, ur en källare, hvarom då i denna tidnings referater berättades. Den andre, som innehade jagthornet då han antastades för tillgreppet, förtäljde att båda varit inne hos bemälde handl. Söderdahl, hvarvid kamraten tog ett på disken liggande jagthorn och lemnade honom. Han hade förut varit inne på en krog och förtärt starka drycker, hvadan han ej rätt visste hvad han gjorde; han medgaf dock slutligen att han insåg det kamraten ej på ärligt sätt åtkommit instrumentet. Han dolde derföre detsamma under rocken tills han kom ut på gatan, men började då bläsa i instrumentet en segerfanfar, som upptäckte både hans och kamratens tilltag. Då man nemligen från boden såg efter hvad det var för oväsende på gatan, fann man pojken med hållning af en batteritrumpetare blåsa i ett horn, detder man igenkände såsom ett hvilket några minuter förut hängt i bodfönstret såsom ett medel att locka mera solida kunder än de båda pojkarne. Man skyndade ut och fråntog den ena pojken hornet och den andra ett bilderark, hvilket han äfven lärer på oärligt sätt åtkommit. Vid förhöret råkade de båda pojkarnas mödrar, hvilka tyckas egna en mindre noggrann tillsyn öfver sina barn, i en temligen liflig ordstrid sins emellan, hvarvid den s. k. frun (den ena af de båda qvinnorna går nemligen klädd i hatt) onekligen visade den största färdigheten i tungan. För att få närmare reda på hvilken af de båda pojkarne (de sköto nemligen skulden på hvarandra) vore den sannskyldige tjufven, uppsköts målet på åtta dagar. — Poliskommissarien Kant hade för någon dag sedan till cellfängelset införpassat pigan Elisabeth Andersson, tilltalad för att från sin husbonde, värdshusidkaren Larsson i Majorna, ha stulit åtskilliga saker. Hon hade, sedan hon begått dessa tillgrepp och då hon började finna att hon var misstänkt för desamma afvikit ur tjensten. Då hon sedermera häktades erkände hon att hon från hustru Larsson tillgripit en underkjol och ett par strumpor, samt ur kassan i värdshuslokalen, hvilken kassa hon hade under sin tillsyn, sex eller sju riksdaler. Värdshusidkaren Larsson upplyste att man börjat misstänka henne, då man sett henne köpa åtskilliga saker, utan att man visste hvarifrån hon fick penninsar. Då man tillfrågade henne härom svarade hon, itt hon hade att fordra af lönen hos sitt förra husDondfolk. Då man hörde efter befanns detta vara en sanning, och nu vaknade misstankarne emot henne vå allvar. I poliskammaren vidhöll hon sitt erkännande att ia stulit omkring 6 rdr 50 öre samt en underkjol och tt par strumpor af hustru Larsson, hvarförutan hon ippgaf att hon stulit ett par andra strumpor från sin örra matmoder, Något annat tillgrepp, än de hon iu erkände, förnekade hon helt och hållet. Målet hänvisades till Säfvedahls häradsrätt och varsitter Elisabeth Andersson under afbidan på ranakning i cellfängelset.