SICDVYISDRA DUAUAIIUII. Från Utlandet. Österrike och Preussen äro öfverens! Det förra har böjt sig för det senare, och de tyska mellanstaterna skola nu utan tvifvel följa exemplet. Vi underrättas neml. från Frankfurt, att de båda tyska stormakterna derstädes begärt såväl att förbundets civilkommissarier som dess hannoveranska och sachsiska trupper skola utrymma hertigdömena. Det kan ej betviflas, att icke de öfriga staterna skola vi först få rätt klart för oss, hvad Preussen eller rättare den hel. alliansens trenne potentater föra i skölden. Vi skola då äfven se, för den händelse Preussen skall synas fullfölja sin plan att skaffa sig plats som en sjöstat af stormaktsrang, om det vestra Europa skall stillatigande åse den mäktiga forändring i Europas politiska gestaltning, som häraf måste följa. Är ej dramat utspeladt, dess bättre! Frankrikes kejsare tillbringar i Compiegne, i olikhet med hvad han förr brukade, det mesta af dagen i sitt kabinett, der han är sysselsatt med ihållande arbete. Äfven franska nationen, åtminstone den ädlare delen deraf, sysselsätter sig med allvarliga studier, hvilka allmer och mer beröra de religiösa frågorna, i hänsyn till hvilka litteraturens alster svälla mera med hvarje dag, hvarje ny bok i sin mån bortsopande något hinder för reformationen på dess utvecklingsväg, i det den väcker en eller annan till eftertanke och sålunda förbereder stämningen. Det är helt märkligt, att i detta fall se, med hvilken ifver man i Frankrike, lättsinnets men äfven de goda instinkternas hemland, nu sysselsätter sig med den religiösa frågan, som helt säkert äfven i hög grad upptager kejsarens tankar. Denne genialiske furste har riktigt uppfattat hvad väg den allmänna rörelsens svallvågor skola taga. Han vet, att numera Frankrike ej kan lemnas oberördt af reformationen, som blott är en konseqvens, men en ädel konseqvens, af den stora revolutionen. Nyligen har utkommit en fransk öfversättning af ÅJesu Lefnad af Strauss. En ny skrift, vid hvilken uppmärksamhet fästes, är den förut omnämnda Framtiden och Bonaparterna af S:t Simonisten Duveyrier. Förf. förordar deri så omfattande afväpning som möjligt samt omgestaltning af Frankrikes finansiela ekonomiska ställning, för attså sammanbinda dynastien med folket, att de lägre klasserna genom fri undervisning, ett nytt kreditsystem o. s. v. upphöjas till bourgeoisien och dynastiens grundvalar sålunda stärkas. Är tolket väl så bildadt, så erbjuder friheten ej mer någon fara och Bonaparternas välde skall fullborda rörelsen af 1848, hvilken först på landet helsades med sådant jubel, medan folket trodde sig deri se morgonljusningen till en ny gyllene ålder. I afseende på folkskoleväsendet inser förf. icke nödvändigheten af att fransmännen alltid skola stå efter amerikanare, schweizare, holländare och preussare, i hänsyn till parlamentarisk frihet efter engelsmän och belgier, i afseende på den personliga kreliten efter skottarne, i landthushållning tillochmed efter den ryske bonden (:). För att afhjelpa detta, fordrar förf. en omändring i statshushållningen och uttalar öppet dessa djerfva ord: tOm kejsaren måste till nästa vår draga värjan, skulle han icke då få två milliarder och i nödfall dubbelt denna summa garanterade? IIvarföre skulle han icke äfven finna kredit, om han i stället för att slösa penningarne på slagfälten ville använda dem på förhättringar för nationens bästa? Snint-Simonisterna äro ett slags Manchesterskola, dock ej af den extravagans som denna, att de skulle föredraga sitt lands vanära och dess politiska anseendes sjunkande framför vädjandet till vapen. I allmänhet är det egendomligt, att höra dessa fridsröster just