Göteborgsposten – 2 december 1864, sida 3

Österrikes öfre kammare böll grefve Cluersperg ett längre tal, hvilket isynnerhet var riktadt mot grefve Rechbergs tyska politik. Vi meddela häraf följande utdrag: Den enhet, som af alla partier inom Tyskland önskas med så lifligt intresse, kan endast uppnås genom det stortyska programmet, och jag tror, att detta program erhållit en viss sanktion genom sammankallandet af furstekongressen i Frankfurt (i Augusti 1863,) der kejsaren tog ett initiativ, som tyvärr senare icke förts längre. Det är mycket att beklaga, det förspelet till ett verldshistoriskt drama, som upprullades för våra ögon i Tyskland, förblifvit utan motsvarande följder, och att statsmännen icke arbetat vidare i den anda, som H. M:t kejsaren hade antydt. Den nu följande akten tycktes föreskrifva sig från helt andra författare och står ej i samband med förspelet. I Frankfurt var Österrike förenadt med sina gamla trogna, naturliga förbundskamrater, de tyska småoch mellanstaterna. Här står Österrike ensamt med Preussen och mellanstaterna äro kastade åt sidan. Jag helsar med patriotiskt sinne och varm hänförelse de resultater, som vår armå och flotta tillkämpat sig på Nordens slätter. Men den politiska verksamheten tyckes ej motsvara den krigiska. Vi ha företagit kriget i strid mot våra gamla allieradesluppsattning, och vi ha hittills icke skördat den tack, vi borde kunna begära. Jag har aldrig tviflat om att Österrike och Preussen kunna uträtta stora ting, då de stå tillsammans med Tyskland. Men då Österrike och Preussen handla ensamma, torde en viss försigtighet vara att förorda. Jag hyser ej något hat till Preussen; jag är en god österrikare, men äfven en god tysk. Historien lär mig, att Preussens och Österrikes vägar icke kunna vara desamma, emedan båda staternas grundvilkor äro olika. Detta ligger ej allenast i de preussiska statsmännens plane:; det ligger äfven i folkets och regeringens traditioner. Jag kan aldrig förtänka en preussisk statsman, att han icke befrämjar Österrikiska intressen; men det skulle väcka min förundran, om det skulle finnas österrikiska statsmän, hvilka arbeta för preussiska planer och låta sig angeläget vara, att, såsom ordspråket säger, travailler pour le roi Prusse. Lyckligtvis är dramat ännu icke slut, och jag vill hoppas, att slutet blir utfördt i den anda, som dikterade furstekongressen i Frankfurt och hvilken skall återeröfra åt oss de sympatier, vi förspillt i Tyskland. På detta tal, som hufvudsakligen var riktadt mot det sätt, hvarpå grefve Rechberg under sin ministertid handhaft Österrikes utrikes angelägenheter, genmälte denne senare ungefär detta: Grefve Auersperg gläder sig öfver de vunna resultaten, men förkastar den väg och de medel, hvarigenom de ernåtts. Motsägelsen är, skulle jag tro, lätt att lösa, om man tänker tillbaka på den dåvarande situationen och då man tager i betraktande, att det, då slesvig-holsteinska frågan plötsligt trädde i förgrunden, var Österrikes förnämsta pligt, att förblifva sina tyska förpligtelser trogen, att understödja Tysklands rätt, äfven om det ledde till krig, men äfven att hålla blicken fast riktad derpå att kriget ej kom till att antaga europeiska dimensioner. Detta mål har fullständigt uppnåtts. Om de tyska mellanstaterna genom förbundsbeslutet af d. 12 Febr. 1864 vägrade att deltaga i stormakternas handling, så kan man icke förebrå stormakterna, att de ensamma fullföljde sin väg; mellanstaterna ha ej velat vara med i tåget till Holstein (Slesvig?), och de få nu uppbära följderna deraf. Då grefve Auersperg antyder, att Österrikes förhållande till mellanstaterna f. n. är kallt och otillfredsställande, så kan jag ej dela denna åsigt, och jag tror icke heller, att den höga ministeren (grefve Mensdorff) vill gifva honom medhåll häri. Mellanstaterna söka ännu liksom förut, sitt hufvudsakligaste värn och stöd i Österrike, och detta förtroende skall icke bli gäckadt. Hvad vår ställning till Preussen angär, så tror jag, att grefve Auersperg, då han uttalat sina farhågor för framtiden, förbisett en mycket väsentlig omständighet. Han har utgått från den tyvärr länge bestående rivaliteten mellan Österrike och Preussen, en rivalitet som under de sista tio åren bragt så mycken olycka öfver de båda rikena. För att upprätta ett godt förhållande mellan de båda monarkierna, måste känslan af nödvändigheten af en allians vakna hos båda staternas befolkning; i Preussen och Österrike måste man vara enig om, att man ej kan undvara hvarann. Hvilken ställning intogo icke Österrike och Preussen före 1848 bland de europeiska staterna, då de båda voro eniga i den stora europeiska politikens hufvudfrågor? Och hvilka olyckliga följder hade icke deras oenighet sedan 1848. För sterrikes del — jag uttalar det med beklagande — var 1859 års fälttåg, hvilket det måste företaga isoleradt, utan understöd från Preussen eller någon annan tysk makt, en af dessa sorgliga följder. Genom detta fälttåg förlorade vi en värdefull provins. Preussen för sin del förlorade Neuenburg, det förlorade helt och hållet sitt inflytande som europeisk stormakt, det kom att stå isoleradt gentemot det öfriga Tyskland och hela Europa; under båda stormakternas olycka och försvagande sjönk snart det tyska namnets och den tyska maktens anscende ned till ingenting. Jag tror, att detta sorgliga resultat skulle göra tydligt, huru vigtigt det är, att ej allenast Preussen och Österrike, utan alla tyska regeringar handla samfäldt i endrägt (lifligt bifall). Jag misskänner icke, att alliansen med Preussen är knuten vid ett väsentligt vilkor, det är, att Preussen behöfver denna allians. Vidare måste båda stormakterna fasthålla vid förbundsrätten och förbundsinstitutionen. Så snart denna grundval öfvergifves, blir det en nödvändig följd, att deras vägar åter skiljas. Endast på basis af förbundsrätten kan alliansen med Preussen grundas, och endast härpå kan den upprätthållas. Inom nedra kammaren började diskussionen om adress till kejsaren d. 29 nov. Adressutkastet gillar det årliga inkallandet af en inskränktare riksdag och förklarar det tillochmed för en nödvändighet. Inställandet af lagstiftningens verksamhet i vissa landsdelar (Ungorn o. 8. v.) beklagas; adressen uppmanar till utjemnande af författningstvisten. Inkallandet af den ungerska och kroatiska landtdagen förklaras nödvändigt, så snart det utvidgade riksrådet fullbordat sitt värf. Man hoppas, att äfven landtdagarne i Venetier och Galizien inom kort skola kunna samlas. Det måste vara regeringens föresatta mål, att åvägabringa en fast och varaktig fred; kammaren anser sig i den slesvigholsteinska frågan öfvertygad om, att Österrike i förening med de tyska för-1212 AAOAall tillföraälrrva hartioaa— O CQO b —(