Göteborgsposten – 2 december 1864, sida 2

101 BIR UBS 1)p. vB VEN HABHTA 1111 mig hade naturligtvis igenting håremot; alldenstund vårt syfte just var att ingå vid armn. Deremot utöfvade denna fråga en särdeles nedslående verkan på en stor del af de öfriga emigranterna, af hvilka de flesta saknade all lust och fallenhet för kriget, utan beredt sig på att erhålla arbete mot bättre betalning än hvad de kunnat påräkna i sitt fadernesland. Bedröfligast var det dock att se den smärta, som gaf sig luft hos en stackars vermländning, hvilken till det främmande landet medförde hustru och fyra minderåriga barn. Den person, som till oss framställt uppmaningen att gå i krigstjenst, talade god svenska samt förespeglade oss fördelen af att taga värfning och erbjöd 083 300 dollars för år. Här gällde dock att icke låta lura sig; vi hade nemligen kunskap om att värfvarne, så snart de komma i tillfälle dertill. göra goda affärer genom att narra emigranter att taga värfning mot erhållande af en obetydlig del af värfningssumman. Dessa skäl, ätvensom motviljan för krigstjensten hos en del af emigranterna, gjorde att vi begärde få tala med svenska konsuln innan vi ingingo på något slags förbindelser. Men straxt devpå inträdde en person, hvilken jemväl talade svenska samt hade så mycken likhet med f. d. häradsböfdingen Centervall att jag bestämdt trott honom vara denne, om jag icke haft mig bekant att Centervall sivter inom lås och bom hemma i Sverge. Den ifrågavarande personen förklarade oss rent ut, att det bästa vi kunde göra vore att taga värfning; ty i annat fall skulle vi komma att afsändas till grufvorna, der vi icke hade något annat att vänta än att få träla hela vårt lif igenom, utan att ändå kunna blifva qvitt den skuld, hvari vi häftade för resan till Amerika. Häruti hade han obestridligen rätt; ty med det ringa värde penningen nu eger uti Amerika skulle 260 dollars inkomst för året knappast räcka till någon annan kost än vatten och bröd. De flesta emigranterna önskade gå sin väg för att söka sig arbete efter eget val. Men värfvaren fortfor med hot och lock för att förmå oss gå in på hans förslag, och det gick till och med så långt, att man satte polisbetjenter till vakt vid dörren, och när man ville gå ned på gården något ärende, blef man åtföljd af en polisbetjent, som bevakade ens steg. På detta sätt voro vi inneslutna i 2!(, timma. Slutligen brast likväl tålamodet och vi trängde oss allesammans mot dörren. Polisbetjeningen sökte väl hindra oss från att komma ut, men förgäfves. Man måste låta oss gå, sedan först likväl våra namn blifvit antecknade. Utkomne på gatan omringades vi af hundradetals landsmän samt norskar och danskar, hvilka alla ville göra affärer på oss genom att värlva. Deribland var en från Jönköping med namnet Danielsson, som sades vara löjtnant och som jemväl uppgafs vara en redbar man. Jag ansåg dock rådligast att först göra mig underrättad om förhållandena; och först den 18 Oktober inställde jag mig jemte trenne af reskamraterna på hufvudkontoret, der vi blefvo vänligt emottagna och efter undergången läkarebesigtning forbundo oss att mot 500 dollars pr man tjena såsom volontärer uti unionsarmän. Så fort vi svurit fanan, erhöllo vi genast den öfverenskomna värfningssumman. Kl var då ännu icke mer än 11 på förmiddagen och vi trodde oss kunna få permission, för att få utvexla det bekomna pappersmyntet mot guld, eller få köpa en vexel på Sverige, emedan vi hade ämnat skicka litet till hemmahörande anhöriga; men någon permission erhölls icke. Det var nu slut med friheten. Den ifrågavarande dagen värfvades på hufvudkontoret 33 man. Klockan 2 blefvo vi af 12 soldater eskorterade till en ångbåt, som skulle öfverföra oss, jemte ett stort antal andra, hvilka blifvit värfvade på filialkontoren, till en ö som ligger 25 mil från Newyork, för att genomgå rekrytskolan innan man idelas på något visst regemente. Jag begagnar nu tillfället att äfven nämna något om det sätt hvarpä de flesta värfningar i Newyork tillgå. En del af dem som spekulera i värfningsaffärer hafva egna hoteller. A dessa erbjudas främlingarne kredit för kost och logi. Oftast förmår man dem att genom intagande af öfverflödig förtäring åsamka sig skulder, dem de sedermera icke kunna betala. En vacker dag är det dock slut med krediten och främlingen, som ännu icke har erhållit någon sysselsättning, nödgas af den medlidsamme hotellvärden att låta värfva sig till krigstjenst, dervid hotellvärden stundom gör sig så rundeligen betald att den värfvade icke erhåller någonting af värfningssumman. Mången här i Newyork har på dylika affärer förtjent tusentals dollars. Ä Sedan loppet af 10 dagar befinner jag mig nu å den ofvannämnda ön Hat Island, der vi äro flera tusen man rekryter af alla nationer, jemväl ryssar. Dagligen afgå härifrån förstärkningar till armåen och dagligen ankomma nya rekryter. Någon disciplin finnes här icke. Officerarne gå ständigt beväpnade med revolvers. Ett mord begicks här den 21 d:s midt på dagen i en tvättstuga. Det var en mansperson; mördaren eller mördarne hade skurit halsen af honom och tagit hans penningar. Rån och fickstölder höra till ordningen för dagen och befälet är föga bättre än gemenskapen. Kläder och föda äro utmärkt bra, och lönen ganska god, 16 doll. och 50 c. i månaden. Pressningssystemet i Amerika för I krigstjenst tyckes vara i sitt flor, enligt hvad Iman finner af nedanstående bref, adresseradt till Stockholms sjömanshus, från en dansk sjöman, som varit anställd ombord å svenska skon. Para, förd af kapt. Engström. General-Hospital d. 30 Augusti 1864, Den 23 Juni, då jag anlände till Newyork, hade jag fått tillstånd att gå i land uti enskildt ärende. l Under uträttandet af detta ingick jag på ett ställe för att taga mig ett glas vin. Derinne voro 3 åa 4 personer, som önskade att jag skulle dricka ett glas äfven med dem, hvilket jag också gjorde på den grund att det var en bland dem, som tilltalade mig på svenska. Han förklarade dessutom, att hvad jag sjelf reqvirerat ej behöfde betalas. Men då jag nu önskade att gå ombord, blef jag stoppad och förklarades vara soldat i nordamerikansk tjenst och blef med detsamma gripen och afsänd med regementet emot min egen vilja, utan att jag kunde få sända bud till eller få tala med kapten Engström. Då alla mina papper sålunda äro lemnade qvar ombord, och jag har penningar till godo, vet jag ej huru jag skall få ut dem — — — — — — — — — — Julius Stamm. Brefskrifvaren vänder sig i nämnda ändamål till sjömanshuset. Religiöst föredrag. Från Arboga skrisves: Religiös sammankomst hölls Söndagen den 20 November i folkskolans lokal, dervid