Göteborgsposten – 2 december 1864, sida 1

iii -; hvilka hon med reda besvarande, ehuru hon i vissa delar ej knnde förklara mot henne förekommande omständigheter. Till en början fick den tilltalade närmare beskrifva lokalen der brottet begåtts, och in hemtades deraf, att det rum hustru Persson och hennes man, hvilken vari: arbetare vid gasverket i Göteborg, der bebott, var beläget två trappor upp på en vind samt inbygdt under vindstaket, så att man under detta kunde gå ofvanpå rummets tak. Detta bestod såsom vanligt är, af en dubbel panel, öfver och under takbjelkarne, och var mellanrummet fyldt med sågspån och andra fyllnadsmaterialier. Frän vinden kunde man komma upp på rumstaket efter en sluttande brandkupa eller skorstenspipa, som höjde sig deröfver. Ett par plankor i detta taks öfverpanel hade varit lossade och fyllningen på en plats midt i taket borttagen, hvilket tomrum tjenat till gömställe för det lurendrejerigods Persson emottog af besättningen på ångbåtar, som från Göteborg gjorde resor på utlandet, och hvarmed hon länge handlat. Så räcker ett mindre lagbrott eller förseelse snart ett större handen. Detta gömställe, som förut dolt lurendrejerigods, dolde sednare det stympade liket af Andreasdotter. Å vindstaket upplyste hon vidare att ett fönster fanns, hvarigenom dagern föll in på vinden. Vi ofverga nu till de vigtigaste frågor ordföranden framställde och det hufvudsakliga som Persson svarade derpå. Ordföranden: När skurade du rummet? Persson: Lördagsaftonen. (Mordet skulle, enligt Perssons bekännelse, ha blifvit begånget natten mot söndagen d. 26 Okt. 1862.) Ördf.: Skurade du då hela golfvet; äfven platsen under sängen? Persson : Ja, jag skurade äfven under sängen. Ordf.: Säg mig, hvilade sängens botten på golfve: eller hade den fötter? Persson: Den hvilade på fötter så höga som en stols. Ordf. (betraktar henne uppmärksamt): Voro fötterna verkligen så höga? Perssen: Ja. Ordf.: Nå, när du skurat slut, hvad kunde klockan då vara? Persson: Hon var omkring sju. Ordf.: Nå, hvad företog du dig efter skurningen? Persson: Jo, jag och Andreasdotter (denna hade de cåda föregående nätterna legat hos hustru Persson och hade varit tillsammans med henne hela lördagen) följdes åt ned ull engelska ångbåten Harlequin, för att träffa Winker (ett af Persson uppgifvet namn på en al besättningen) At nämnde Winker hade Persson för Andreasdotters räkning lemnat 70 rdr till uppköp af smuggelgods, men för beloppet kunde denne icke förmås att redogöra, utan hade vid flera tillfällen afspisat dem med tomma löften, hvarföre Andrasdotter, som fruktade att förlora sina penningar, denna afton liksom tillförne varit ond på Persson och framkastat hotelser mot henne att angifva henne för lurendrejeri, derest hon icke äterskaflade henne summan. Gaktadt Persson förut blifvit gjord uppmärksam på, att någon person med namnet Winker ej under den af Porsson uppgifna tid funnits bland besättningen, har hon dock vidhållit, sednast i sin bekännelse, att mannen, hvilken kunde så mycket svenska, att han förmådde göra sig begriplig för henne, såvidt hon fattat, egt detta namn. Ordf.: Nå, hur länge dröjde du nere vid ängbäten? Persson: Ah, en stund, hvarefter jag skildes frän Lotta och begaf mig ensam hem, då hon ej ville följa med. Härefter upprepade hon hvad i bekännelsen förekommer, neml. att Andreasdotter, en stund efter Perssons hemkomst, eller omkring 4 till 9, äfven kommit efter, åtföljd af nämnde Winker samt ett par andra, för Persson obekanta sjömän, hvilka talat ett främmande språk, som hon ej förstod, samt huru dessa bjudit på traktering ur medhafda buteljer, hvilkas innehåll hon uppgaf ha varit sött och smakat som lemonad. Ordf.: Lade ni er omedelbart, eedan sjömännen (dessa dröjde blott en kort stund efter Perssons uppgift) gått? Persson: Ja. (Persson och Lotta Andreasdotter lågo i samma säng). Ordf: Hur låg Lotta? Persson: Hon låg närmast väggen och som jag tror vänd åt denna; jag sjelf låg vänd utåt rummet, Den anklagade berättade härefter, såsom hennes bekännelse innehåller, att Andreasdotter efter att Persson sofvit en stund, steg upp under klagan, att hon mådde illa samt sade sig skola gå ut på vinden, för att kräkas, emedan hon ej ville orena det nyskurade golfvet. Hon gick ut i blotta linnet, såsom hon legat, hvarefter Persson, sedan hon påtagit sig en kjol, gick efter henne, för att se hurn det stod till med henne. Då hon utkom, fann hon Lotta, hvilken enligt Perssons utsago ett par dagar förut mått illa, stående å vinden. Något ljns hade hon ej tändt, utan upplystes vinden af det genom vindsfon stret fallanqg månskenet. Persson förde derefter Lotta till enbjelke, efter hvad referenten kunde fatta, utgörande en del af takstolarne. På denna bjelke satte sig Andrcasdotter, lutande sitt hufvud mot Perssons venstra bröst, så att Perssons venstra hand var bunden. I detta ögonblick, påstår Persson, upprann hos henne den förfärliga tanken att ombringa Andreasdotter, hvarefter hon omedelbart uppsträckte den högra handen, som hon hade ledig och fattade den hvasslipade rakknif, hvarmed dådet föröfvades, och hvilken låg ofvanför på ett gömställe å takstolen, hvarest de plägade lägga nyckeln till rummet då de gingo bort. Ordf.: Behösde du ej resa dig upp, för att fatta denna? Persson: Nej, jag behöfde blott sträcka upp handen. Rakknifven låg i en näsduk, som var löst lindad omkring densamma, så att duken föll til! golfvet af sig sjelf, hvarefter jag, genom att sätta knifven mot kiolen, öppnade den. Ordf.: Gjorde Andreasdotter ingen rörelse derunder, eller märkte hon ej att du tog knifven? Persson: Nej, jag vet icke ens om hon var vaken; ag tror att hon hade insomnat. Ordf. Nå, och du skar till med all kraft? Persson (rysande): Jag vet ej; jag var i en förvirrad sinnesstämning, men jag förmodar att jag rjorde det. . -? Ordföranden begärde en rakknif, som framlemnales, och sökte visa det otroliga i att Persson, då en akknif är mycket svår att fatta om, skulle kunnat med ett enda snitt, som träffade bakdelen af AnIreasdotters hals, ombringa henne. Du lyfte kanske upp hakan på henne och skar henne framifrän? sporde han. — nnRi F— —