Göteborgsposten – 1 december 1864, sida 1

Europeer nedsatt sig, som detaljer blifva bekanta, och en storm, som ödelägger allt möjligt emellan Mauritius och Afrika eller kommer ett ofantligt med ris odladt distrikt att öfversvämmas, blir kanhända aldrig omnämnd i Europa. En gång likväl ungefär hvart tionde år blir någon stad sådan som Kalkutta, hvilken ehuru tropisk i alla afseenden likväl ej ligger inom tropikerna, omtattad af det breda bälte af rasande vindar, hvilka rusa framåt i spiraler med diametrar af flera hundra mil, från nordost till sydvest, lyckligtvis utan att möta något i sin väg från Behgalen, tills de slutligen tusen mil derifrån afsopa det hvita täcket på Table Mountain. Ungefär en gång i hvarje generation befinner sig samma plats nära luftströmmens centrum, och civilisationen finner för ett ögonblick huru ytterligt vanmäktig den är då naturen beslutar att barbariet skall regera. I Bengalen visa sig alltid obetydliga men omisskänneliga varningstecken då en dylik händelse törestår. Naturen sjunker plötsligt i hvila, atmosferen glöder af hetta, allt synes inneslutet i en slöja af rosenfärgad dimma, fåglarne sluta att qvittra och insekternas surrande, hvilket i alla asiatiska deltaland är lika oupphörligt som det dofva sorlet i en stor stad, tystnar plötsligt, qvarlemnande ett slags pinfull känsla af tystnad. En liten hvit sky stiger upp och slyttar sig hastigt fram på himlahvaltvet, en mur af dam reser sig, blir hundradetals fot hög och så jemn som ett segel, och nu veta de olyckliga innevånarne i det hotade landet att för de nästa tolf timmarne deras lif och! egendom står i Guds hand allena. Menniskorna ha intet annat att göra än att ödmjukt underkasta sig, medvetna at att tillochmed mod blifvit värdelöst. Ätven på slätter der det ej finnes vatten är en dylik vind mycket svår. Då den blir allt starkare och stårkare vrida sig träden hit och dit tills rötterna gitva efter för den oerhörda tryckningen, och de brytas ej ur sina hålor utan kastas ut liksom vore vinden vred öfver deras motstånd ; hvarje tak flyger hvirflande genom luften, wräludkorna för fönstren blåsa in med ljud som likna pistolskott, och utsatt för stormens, fulla raseri väntar europeen, till hälften vansinnig vid cyklonens rytande, att husmurarne skola ramla. Det gifves så situationer på jorden som verka så spännande på sinnet. Det är icke åskan, den oupphörliga salvan af ljungeldar, oafbrutna som elden i ett fältslag, och hvilka slå ned eller synas slå ned några få fot från husen, det är vinden, den oaflåtliga, rasande vinden, stark som en lavin och så att säga spechad med byar, hvilka hvar tionde minut slå mot väggar likt solida ämnen, som mest frestar nerverna. Det förefaller europeer som om de stridde med andar, som om en efterlåtenhet i deras sjelfbeherrskning, det ringaste uppehåll i deras andliga motstånd — andligt ty det finnes intet att göra — skulle tillintetgöra dem. Många bli ursinniga, bita tillsammans tänderna och knyta händerna liksom vore de utsatta för våldsamheter af en menniska; och i sanning det ligger ett slags lefvande ondska i vinden. De simma emot en ström, och då den drager sig tillbaka ligga de så ytterligt utmattade som om denna ström varit en verklighet och knappt i stånd att använda det ringa omdöme som ansträngningen låtit dem behålla. De infödda äro de som först gifva vika. På våra kontor, skrisver en person efter den sista cyklonen, gräto de infödda som barn och sutto vaggande med kroppen i takt med sina snyftningar. En portugis var den ende främmande hvars mod ej lät kufva sig. Ehuru europen hvarken fäller tårar eller snyftar, så kommer dock äfven hans sinne ur sin jemnvigt.