Göteborgsposten – 30 november 1864, sida 1

Lady Oakburn ansåg dock det nödvändigt och beslö resa. Men under det hon var oviss hvilket ställe hor skulle booluts sig för, kom ett bref från hennes bror, der ärovördige mr Lethwait, som var kaplan på kontinenten och i detta bref talade han hindelsevis om det herrliga och för sjuklingar helsosamma klimat, som utmärkte det ställe, der han vistades. Detta var just det stoftgrand, som kom vågskålen att sjunka. Om i lady Oakburns själ funnits någon återstående tvekan om hon skulle resa, om det var verkligen nödigt att företaga den tillämnade utflygten, så gjorde detta slut på den, och domestikerna erhöllo straxt nödiga befallningar att vidtaga förberedelser för resan. Lucy opponerade sig — Lucy Chesney opponerade sig verkligen. Icke mot den unge earlens resa från England, men mot hennes egen. IIon skulle gifta sig nästa vår, och, som man väl kunde inse, det komme att taga tid att göra i ordning bröllopsdrägten och hela utstyrseln. Frederick blandade sig i saken och understödde henne; han förstod sig ej på kläder och utstyrsel — det var icke hans departement — men han protesterade emot, att lady Oakburn skulle vara grym nog att taga Lucy bort från England och från honom. Grefvinnan skrattade och sade, att Lucy då kunde flytta för någon tid till lady Jane. Detta tycktes rimligt och angenämt i jemförelse med det andra arrangementet. Man vände sig till Jane, och hon, som gladde sig åt att få Lucy till sig, skyndade till London för att hemta henne. När hon kom till Portland