Göteborgsposten – 30 november 1864, sida 1

Place, och den lille earlen sprang emot henne, stirrade hon på honom icke utan oro. — Har du kommit för att taga bort Lucy, syster Jane? — Ja, min älskling. Min Frank, hvem säger, att du är sjuk? Jag tycker du ser dugtig ut. Lady Oakburn inföll med en half ursäkt för den ängslan hon visat. Lille horrn hade tagit sig så förunderligt på de sista dagarne, och hans ansigte hade blifvit så blomstrande och han sjelf så bullersam, att grefvinnan blygdes litet. Men, erkände hon för Jane, hon skulle gerna vilja återse siv bror, och äfven om Frank ej behöfde resa, så kunde det göra honom godt att komma ut. Jane ämnade bli en dag öfver i London. Hon kom dit thorsdagen och ämnade återvända med Lucy, lördagen, då lady Oakburn också skulle afresa. Fredagen gick Jane ut i staden. Hon hade flera små ärenden att uträtta och uppköp att göra och ville derför ej åka. För öfrigt var Jane ej en bland dem, som sätta synnerligt värde på att åka; hon var en god fotgängerska och tog sig gerna motion. Händelsevis kom hon att passera Gloucoster Terrace. De minnen, som denna trakt väckte, voro bittra för Jane. Huru litet hade hon tänkt den dag, då hon först kom dit, för att söka eftor Clarice, att år efter år skulle förflyta, utan att hon finge se ett spår af henne. Hon gick långsamt. Hon befann sig just der, hvarest Lortons hus låg, och hon såg sig omkring, för att se, om hon kuude minnas hvilket det var, då en dam gick förbi