Göteborgsposten – 29 november 1864, sida 1

Han räckte henne handen och hon tog den efter ct ögonblicks inre strid, som var mindre föranledd af den nuvarande frågan, än af minnet af föregående klagomål från hvilka mr Carlton cj lyckats rentvå sig så triumferande. Han lutade sig och kysste henne, och hon vände ansigtet mot honom och brast ut i tårar. — Om jag är misstänksam, sade hon, så är det din egen skull. Du skulle icke ha satt mig på prof. — Profven ha hufvudsakligen varit alster af din ogen inbillving, hviskade han, men vi skola icke tala om det förflutna. Men Laura — skall jag gå mera till barnet eller icke? Det kommer att bero på dig; det är mig likgiltigt. Om du vill, så skall jag lemna den lille patienten åt Grey. — Prat, svarade lady Laura. Mr Carlton tydde detta svar naturligtvis som en tillsägelse, att han kunde fortfara att vårda barnet. Och följaktligen gick han på eftermiddagen den följande dagen till Truppers hus. Gossen satt vid bordet i mrs Smiths knä, och soldaterna stodo framför honom i slagordning. — Jag har glömt något, utropade läkaren sättande sig efter att ha talat med henne och gossen. Jag ämnade ta med mig en ask med salva och jag har glömt den hemma. — Är det vigtigt, sir? — Ja, det är det. Jag vill sjelf stryka den på knäet. Jag är alldeles uttröttad, ty jag har sprungit omkring hela dagen. Går det icke an att be er gå dit der jag bor, efter det? Det är icke lårgt dit, och jag skall emellertid se på han ben.