Göteborgsposten – 29 november 1864, sida 1

Mrs Smith feg, tvekade och sade derefter att hon skulle gå. Mr Carlton sade henne, att hon skulle begära jen liten ask omsvept med hvitt papper, som stod nära trappan i apoteket. När hon gått, tog han af bindeln på barnets knä, såg hastigt på det och svepte om det igen. — Hvad heter du, min gosse? sade han. Lewis, svarade barnet. Jag tyckte, att din mor sade i går att du hette : George. — Jag heter George-Lewis George. Förr kallade mor mig alltid Lewis, men hon kallar mig George ibland sedan vi kommit hit. Vill ni vara god och låta mig gå till mina soldater? — Om en liten stund. År din far död? — Han dog, innan vi kommo hit, han dog i Skottland. Det iär honom, som jag sörjer. Mr Carlton, kom mer den soldaten att alltid trumma? — Det tror jag. George, min lille gubbe, du behöfver litet frisk luft, och jag skall sätta dig derute i din stol, medan din mor är borta. Mr Carlton gjorde detta. Han satte gossen i stolen och band honom ocksa fast i den med en handduk, som han fann, och bar gossen, stolen och soldaterna ut och satte dem invid husets vägg. — Uvarför har ni bundit mig? — Derför att du icko skall springa omkring. — Det skulle jag inte gjort. Ända sen mitt ben blifvir daligt har jag inte tyckt om att springa.