Göteborgsposten – 28 november 1864, sida 2

familj öfvergaf mig — det kunde jag då ha förutsett. Men på hvad sätt vedergällde du det? — Laura, jag försäkrar, att jag icke vet hvad som är orsaken till detta. Om du har något att säga mot mig, så säg ut det. — Du vet det. Och det är skamligt, skamligt att behandla mig så! — att draga en sådan vanära öfver mig! Jag, som är en earls dotter! — Du måste icke vara vid diua sinnen, utropade mr Carlton halft undrande om icke detta var förhållandet. Hvad skam har jag dragit öfver dig? — Förolämpa mig icke ytterligare, sök icke utt försvara dig! utbröt Laura nästan ursinnig af vrede. Tänk hellre på dig sjelf och ditt eget uppförande. Genom att förgå sig på ett sådant sätt tillskyndar en gift man sin! hustru vanära och törödmjukelse; han utsätter henne för verldens föraktfulla ömkan. Och du har utsatt mig för den. — Sådan galenskap! utropade mr Carlton harmset, ty detta uppträde var blott en repetition af många föregående. Jag trodde att dessa scener, detta gräl var slut. Kom ihåg, hvad du sade i går qväll. Hvad har rört upp det igen? — Du frågar hvad som rört upp det! — Fråga er sjelf, mr Carlton. Ni vet det blott alltför vil. — Det vet jag min själ icke! Jag har icke mera reda på det än det glaset. I det han sade detta lyfte han ett vinglas och stötte det så häftigt mot mahoguy bordet, att skärfvorna af det! flögo öfver bordet.