Göteborgsposten – 28 november 1864, sida 2

— — —— — något värre än den qvinnan kan siga er, så får ni ingenting för besväret. — Mr Carlton, var god och håll er inom sanningens gränser. När har jag smugit mig efter er? — Det ser åtminstone så ut. Visst icke; händelsen gjordo, att Jag gick förbi det huset. Jag var i dag ute och gick med Jane, och hon hade ett ärende ett ärende vid Blister Lane. — Hur har du kommit på den misstankan? frågade mr Carlton, som ej visste huru han skulle förklara saken. Redan qvinnans utseende måste ha visat dig det orimliga i den, Du måste ha sofvit och drömt det. Laura var ett rof för en plågsam ovisshet. Voro hennes misstankar grundade eller icke? Hon såg ut, som om hon vore färdig att sjelf stöta i sönder ett glas, och hon sänkte rösten samt lutade sig mot mr Carlton och sade: — Om det är som du säger, hvarför skulle barnet då vara så utouordentligt likt dig? — Barnet likt mig! upprepade han med oskrymtad förvaning. Det är icke det allra ringaste likt mig — det är då säkert. Hur kan du fästa dig vid sådana tomma inbillningar? — Det har aldrig i verlden funnits en så stor likhet! svarade Laura. Ansigtet är fullkomligt likt ditt med undantag af ögonen. Men icke nog med det — dina öron ha en egen form, olik alla deras, som jag sett, och det har också barnets. Sjelfea hårets falll här, tillade hon, rörande vid sitt eget framhår, är ditt i miniatyr. (Forts.)