Göteborgsposten – 28 november 1864, sida 1

Jag har aldrig sett en mor så öm mot sitt barn, fast ho! i har något sträft i silt sätt. Om han kunde äta guld, så skulle hon ge honom det. Och hvad pengar angår, så fat tas det inte henne; det ser ut, som om hon hade godt om mynt. Har ni någon idå om hvem hon är? — Idder komma för en utan alt man söker efter dem svarade mrs Pepperfiy. Jag tror hon är den, som förde bort det lilla barnet — fast jag inte kan säga, att mitt minne hjelper mig att känna henne igen. — Det är möjligt, svarade mr Carlton likgiltigt. Kom ihåg, att ni tiger med detta, mrs Pepperfly, slöt han, då han gick. — Lita på mig, att jag gör det, försäkrade mrs Pepperfly. och mr Carlton, som visste, att hans middags timma slagit, skyndade hem och fann sin hustru vid bordet. — Har du börjat Laura? sade han. Det var rätt; jag har blifvit uppehållen. Lady Laura svarade icke, och mr Carlton satte sig. Hon vinkade åt en af domestikerna, att han skulle sätta fisken framför sin husbonde, som vanligen serverade den. Under några minuter lekte mr Carlton med sin middag; han lekte med den utan att äta den, och derefter skickade han bort sin tallrik utan att ha förtärt något af hvad som låg på den, och det fortfor han att göra under hela måltiden. Lady Laura observerade det, men sade ingenting; hon var, såsom domestikerna anmärkt för sig sjelfva, vid dåligt hu