Göteborgsposten – 28 november 1864, sida 1

mör, och då hon sade något, använde hon blott enstafviga ord eller någon tvär fras. — Skall du fara bort i afton, Laura? frågade mr Carlton. — Nej. — Jag trodde, du lofvat dig till Newberrys. — Jag ämnar mig icke dit. — Han teg; han, liksom domestikerna, märkte att frun var ond. IIon sade intet ord vidare, förrän då duken var borttagen, deserten stod på bordet och domestikerna voro borta. Mr Carlton slog då i två glas vin och räkte ett af dem åt Laura. Hon tackade honom icke och tog icko glaset. — Vill du ha några drufvor, min älskade? — Din älskade! utbröt hon med hånfullt, gäckande eftertryck, hur vågar du förolämpa mig genom att kalla mig din älskade? Gå till edra andra älskade, mr Carlton, och lemna mig i ro; dot är på tiden, att ni gör det, Han såg upp bestört öfver utbrottet; han visste ej med sig något, som kunde vållat det. — Laura! hvad är det frågan om? — Det vet du; ditt samvete säger dig det. Hur vågar ni förolämpa mig så, mr Carlton? Jag har icke förolämpat dig, Jag vet mig icke ha gjort dig emot på något sätt. Hvad är du ond för? — Ack, hvad jag var dåraktig, jemrade hon sig häftigt, som för din skull öfvorgaf mitt fädernehem! Hvad vedergällning fick jag? Min far gjorde mig arflös, och min j i j i