Göteborgsposten – 26 november 1864, sida 3

(Insändt.) Emil N. Du låg med brodren på din moders arm Med honom svunno ock din bardoms dagar, trefna hemmet vid din moders barm, Säg, kände du väl då den högstes lagar? o nej, men tiden flög och dujförstod Snart hvad som lärdes dig i fadershuset. Du sprang som andra små och hade mod, Men ej ett mod likt det i syndaruset. Ditt mod var barnets, djerft, men friskt och godt, Du drefs deraf från far och mor och vänner Till skolan för att dela likars lott Och lära känna den, som alla känner. Ditt mod snart släcktes, ty du träffad blef Af handen, som kan slå, men åter hela, Och plågan nu dig ifrån skolan dres, Der du var känd att icke straffvärdt fela. Du åter stod i hemmet sem en son Men ej som förr med mod och hopp i hjerta, Du kände handen tung, som ofvanfrån Dig tryckte och åstadkom bitter smärta. Så blef du länge luttrad. Sist du smög Dig bort från far och mor och syskonringen, Din starka själ ur svaga kroppen flög Dit upp till bättre lif bland bättre tingen. Du far, som sörjer sonen, som smög bort, Sörj icke, ty han fröjdas nu med gamman! Dessutom sker ett möte innan kort, Det möte, som skall gälla allesamman. Du mor, ditt hjerta blöder vid att se På unge sonens graf, men tro och hoppas Att de som sörja här, få evigt le, Då allt bär ymnig frukt, som nu blott knoppasDu syster, se på brodrens graf och lär Hvad döden mäktar, när hans stämma höjes. Han bjuder unga här och unga der Och när han bjuder, hufvut maktlöst böjes. som här sorgsen står Jag tager del uti din sorg och smärta; Din broder flytt, och du ej mera får Ditt hjerta sluta till hans varma hjerta. Du tvillingbroder, 22 — — I bröder, jag med Er ock sorgsen är. Men hoppoms, att vi vännen än få skåda, Fast icke här, dock en gång evigt der, Hvar saknad, tomhet aldrig skola råda. Nee