Göteborgsposten – 26 november 1864, sida 2

aknad at tillgång till böterna i stället undergå 4 dagars ängelse vid vatten och bröd i kronans häkte. — Angående mjölnaren August Wittisch och hans ustru jemte pigan Anna Lovisa Andersson, alla bonde på Lindholmen och tilltalade för slagsmål, inne;öll utslaget: att enär emot Anna Lovisa Anderssons örnekande, någon bevisning icke förekommit derom, tt hon, innan hon ur svaranden Wittischs tjenst aflyttat, å hustru W. föröfvat något våld, samt hvad vå vittnen berättat derom, att Andersson efter afflyttingen och sedan hon af hustru Wittisch blifvit öfrerfallen samt dragen ned af en trappa, fattat den sistäämnda om axlarne eller för bröstet och tryckt henie baklänges emot en dörr, mera vore att hänföra till jelfförsvar än uppsätlig misshandel, blef åtalet emot Anna Lovisa Andersson ogilladt. Beträffande deremot svaranderna Wittisch, fann häadsrätten dem vara genom två personers vittnesmål yfverbevisade, hustru Wittisch att hafva ryckt Anna Lovisa Andersson ned ifrån en trappa och mjölnaren Wittisch att derefter hafva öfverfallit Andersson och fattat henne om hufvudet eller nacken, i följd hvaraf de för denna misshandel, jemlikt 14 i Kongl. förordningen den 29 Januari 1861, dömdes att böta, hustrun 20 rdr och mannen 10 rdr, till treskiftes emellan kronan, häraderna och åklagaren eller att vid bristande tillgång till böterna undergå hustrun 5 och mannen 4 dagars fängelse vid vatten och bröd; hvarförutan de förklarades pligtige ersätta fyra vittnen med 3 rdr 50 öre till hvardera och två vittnen med 4 dr hvar. — Angående hustru Sara Hansson i Norra Surte, tilltalad för det hon utan vederbörligt tillstånd biträdt vid barnförlossningar och senast å hustru Beata B., äfven boende å Norra Surte, medelst begagnande af en pennknif sökt verkställa instrumentalförlossning, hvilken dock slagit så illa ut, att barnet i hufvudet blifvit tillfogadt ett sår, som genomträngt hufvudskålen. Detta mål instämdes vid detta års vinterting af landsfiskalen A. J. Fagerdahl i Kongelf. Svaranden Sara Hausson hade uppgifvit att Beata B., hvilken bodde i samma hus som svaranden, under tre dygn varit mycket illa sjuk af barnsbördsplågor. Beata och hennes man hade flera gånger bedt svaranden att biträda den sjuka, men Sara vägrade likväl det under första dagen; men andra dagen, då nöden blef alltför stor och mannen förklarade sig icke hafva råd att skicka efter barnmorska, ville svaranden, som annars aldrig befattar sig med förlossningar, icke undandraga sig den hjelp, hon förmådde lemna. Sara kunde dock icke på vanligt sätt verkställa förlossningen, men trodde sig kunna lyckas, derest hon öppnade den vattenbinna, som omgaf barnet, hvarföre hon å samma hinna med en pennknif stack ett litet hål, hvilket dock hade den följd att barnet fick en helt liten rispa å högra delen af bakhufvudet. Tredje dagen efterskickades barnmorskan i Kongelf, hvilken med instrumenter fullbordade förlossningen och lade ett dragplåster på barnets förstnämnda sår, hvilket derigenom uppdrogs och blef djupare än det ursprungligen varit. Åtta dagar efter barnets födelse rådfrågades läkare, som förklarade anbragta plåstret otjenligt och förordnade en slags salva, deraf barnet synbarligen med hvar dag förbättrades. Då barnet var fem veckor gammalt, afled det, dock trodde svaranden, att detta icke var till följd af såret utan af någon inre sjukdom. Hustru Beatas man, C. M. B., hade i företedd attest vitsordat, att Sara Hansson för det biträde, hon vid ifrågavarande tillfälle lemnade hans hustru, hvarken begärt eller erhållit någon ersättning, att då hustru Beata i den svåra belägenhet, hvari hon befann sig, nödvändigt måste hafva någon hos sig, tillkallades svaranden, som var deras närmaste grannqvinna, samt att svaranden åtog sig att närvara vid hustruns sjukdom och biträda henne så godt hon kunde; men att hon ingalunda erbjudit sin tjenst såsom barnmorska, eller såsom sådan blifvit tillkallad. Provinsial-läkaren hade besigtigat barnets lik och funnit: kroppen magerlagd med starka dödsblånader på baksidan; midt öfver nackbenet något åt venster ett rundt sår af en tums diameter med förlust af alla Imjuka betäckningar utom benhinnan, som var af mörk färg, pergamentartad; å pannnn 1 tum öfver venstra ögat en liten abscess i varbildning. Den inre besigtningen gaf vid handen, bland annat att nackbenet var oskadadt, att inga symptomer förefunnos på insidan af hufvudskålen, som kunnat föranledas af det yttre såret i nackbenet, och att nedra leden af venstra lungan på ytan var mörkblå och inuti visade det utseeende som tillhörer andra graden af lunginflammation eller röd hepatisation. På grund af hvad som vid besigtningen förekommit, förklarade läkaren i utlåtande : att barnet under sin korta lifstid varit Ssjukt och svagt, såsom det i Species sacti uppgifvits, tycktes på intet vis kunnat härröra från den i början säkert mycket obetydliga sårnad, som vid dess födelse af oförstånd blifvit detsamma tillfogad. Ob: duktionsfenomenerna i venstra lungan angåfvo derskild edlig förpligtelse bekräftat. I utslaget dömdes svaranden, som erkänt, att hor sökt verkställa ifrågakomna förlossningen, men ick r I styrkt det nödfall dervid varit för handen eller at läkare eller examinerad barnmorska icke kunnat er hållas, att jemlikt 5 kap. 19 8 i kongl. reglemente för barnmorskor d. 28 November 1856, för samm: t förbrytelse plikta 5 rdr rmt, i tväskifte mellan åkla -garen och Rödbo sockens fattige, eller i stället vi bristande tillgång undergå 4 dagars fängelse vid vat ten och bröd. — Angående häktade Carl Johan Lindberg, an gifven för andra resan inbrottsstöld: Lindberg er kände fritt och otvunget, att han natten till de 7 sistl. Oktober med fingren undanskjutit den å ir sidan fasthakade kroken till gödselluckan å hem mansegaren Adolf Andreassons å Lindholmen stal sedermera inkrupit genom gluggen och vidare krup från stallet till den bredvid liggande logen genom e annan glugg, som å väggen mellan dessa lägenhete varit anbragt för instickande af hö och halm till sta let, samt att han å logen tillgripit ett ridbetsel oc derefter begifvit sig åter samma väg som han inkon mit. Lindberg hade icke vistats på fri fot längre ä sedan sistlidne Juli månad. Rätten värderade det stulna ridbetslet till 7 re och tillkännagaf, att Carl Johan Lindberg genom u