Nu inträdde en lång paus, hvarunder Laura stirrade på barnet. — Hvar är din far? började hon åter. — Han är död. — Jaså! sade hon spotskt. Är han död. Det är väl derför, som din mor har onkemössa. Gossen svarade icke; kanske förstod han icke meningen. Laura stack hunden öfver porten och rörde vid hans ljusa hår och strök det bakåt från pannan. Han lyfte upp leksaken, för att visa henne den. — Ja, den är mycket vacker, sade hon likgiltigt. Men plötsligt kom hon att tänka på att hon sett denna leksak eller en, som liknade den, i leksaksboden nära hennes hus. — Hvem har gett dig den? frågado hon. — Mr Carlton. Han var här nyss och gaf mig den. Lady Lauras ögon blixtrade. Gossen började låta sodaten trumma. — Han skall trumma för de andra, när de exercera, sade han, i det han såg upp. Det sade mr Carlton. — Hvilka andra? — Mina soldater. De ligga nu innelåsta i mors byrålåda. — Jaså -det var således mr Carlton, som gaf dig detta? sade Laura med märklig harm. Och han kom nyss till dig med det. — Var det inte snällt af honom? sade barnet, egnande leksaken mera uppmärksamhet. Se, hur han trummar. Mor säger — —