blott gjort hvad han såg henne göra, det vill säga, promenerat på Blister Lane. Hon hade lika mycket rätt som andra menniskor att göra det. Det var en sval, skuggig väg, mycket angenäm att promenera på, utom i det fall, att det regnat, ty då kunde man sjunka ned i smuts till anklarna. Och Laura Carlton kunde ju antagas vara fär stad vid Blister Lane af en särskilt anledning, ty hon hade ju smugit sig dit en afton för lång tid tillbaka, för att rymma med honom, som nu var hennes man. När mr Carlton ej mera sågs, började Laura vända om. Det lilla barnet stod med sin nya leksak i venstra handen på den låga träportens nedersta spjäle. Han hade linkat ut för att so efter sin välgörare mr Carlton, men modren hade åter gått in. Laura stannade. Hon såg på honom fulla två minuter utan att säga något, och gossen, som var mindre blyg än känsliga barn vanligen äro, såg på henne. — Hvad heter du? började Laura. — Lewis. — Hvad mer heter du? Hvad heter din mor? — Smith. — Är det din mor? — den — den — menniskan, som var här ute för en minut sein? — Ja, svarade gossen. Lauras ansigte mulnade, och hon frågade: — Hur många syskon har du? — Intet. Jag är ensam. Jag hade en liten bror, nen mor säger, att han dog, innan jag föddes.