Göteborgsposten – 25 november 1864, sida 2

barnet var känsligt af naturen och han gaf honom leksaken med nöje. — Ni är mycket god, sir, utropade enkan, i det hennes eget ansigte strålade af glädje. Han är förunderligt kär i soldater. Jag vet minsann ingen annun doktor, som skulle ha gjort så mycket för honom. — Jag såg det, när jag gick förbi en bod för fem minuter sen, och jag trodde, det skulle roa honom, svarade mr Carlton. Sådana stackars barn borde, om möjligt, få njuta af oskyldiga nöjen. God afton, master George. Enkan följde honom ut i trädgården. Kanske hade den ömma ton, hvarmed den sista meningen uttalats, väckt hennes farhågor. — Tror ni hans onda är farligt, sir? hviskade hon. Han kan inte komma sig? — Jag skall göra hvad jag förmår, för att få honom frisk, svarade mr Carlton. Jag kan ännu icke uttala mig, om det är farligt eller ej. Han tryckte hennes hand och gick. Ehuru mr Carltons sätt vanligen var kallt och likgiltigt, var han vänlig mot alla klasser af sina patienter. Men om han vändt ansigtet mot vägen i stället för mot huset, när han talte med qvinnan, skulle han sett en dam gå förbi, helt visst till sin förvåning, ty det var hans fru. ö (Forts.)