Göteborgsposten – 25 november 1864, sida 2

——3?; — ee — 9 — Jaså. Och så äter du din qvälllsvard min gubbe lille. Det är temligen tidigt. — Han blir så hungrig vid denna tid på dagen, sade modren ursägtande. Och han tycker så mycket om lamstek, att han inte ger sig någon ro, om han vet att någon sådan är i huset; han vill gerna äta det s här med fingrarna. Der står hans kopp med mjölk på bordet. — Som jag nu är här, är det så godt, att jag återigen ser på hans knä. Hon steg upp för att taga af bindeln, men mr Carlton ville göra det sjelf. Gossen lade ifrån sig brödet och köttet och gned sina fingrar mot sitt förkläde. — Det gör inte ondt i qväll, ropade han. — Det var bra, sade mr Carlton. Vill du säga mig hvad du heter, min lille herre; jag har icke hört det. —Han heter George, sir, inföll modren, innan bar: net hann säga något. Så hette hans far. — Jaså, George? sade mr Carlton, i det han äter svepte bindeln om benet. Hvar äro dina soldater, Ge: orge? — De ha gått hem efter exereisens slut, svarade gossen muntert. Den der ni vet kan nu sta. — Ja, det förstås, sade mr Carlton. Har du fatt nå gon, som slår på trumma för dem, när de exerceras? Han tog leksaken upp ur fickan och visade den. Gos sen blef utom sig af förtjusning. Hans ögon tindrade, han: bleka kinder färgades af en liflig purpurrodnad, och han semå magra händer darrade af ifver. Mr Carlton såg, at