Göteborgsposten – 25 november 1864, sida 1

ett kungligt kollegium, afsäger sig någon del at sin innehafvande makt naturligtvis. Kollegium har emellertid haft mycket svårt att hålla sig fullt besatt. Råder ha ofta måst ställas på förordnande, och unga friska viljor som inkallats och inträdt ha snart tröttnat, icke dertöre att de precist varit öfverhopade af göromål, utan emedan de haft så obekrifligt tråkigt, och så litet att säga. Så var tallet med professor Rossander, och i somras med regementsläkaren Sköldberg, begge min med stor energi och mycken, kanske för myc ken sjeltständighet. En person har egentligen styrt kollegium, nemligen medicinalrädet Wistrand, ofantligt hemmastadd i alla medicinalförfattningar ända från syndafloden, och så ofantligt arbetssam att han i det närmaste gjort allt. Ordföranden, med stort rykte som läkare och menniskovän, har låtit hr Wistrand styra, skrifva och arbeta. Isynnerhet med honom kunde ej d:r Sköldberg draga jemnt, ty begge voro positiva till lynnet, och den senare blef derföre icke gammal i kollegium. Efter honom inkallades på förordnande d:r Edholm, en ung läkare omkring 30 är gammal. Han tillvann sig snart kollegii bevågenhet för sitt tredliga lynne och sin medgörlighet. Men då tiden utgick tör hans förordnande, gjorde ötverfältläkaren vid garnisonssjukhuset Liljewalch anspråk på att i kollegium inträda. Hans insigter i de militära helsovårdsangelågenheterna, som sortsarande handlaggas af sundhetskollegum, kunna ej bestridas, och han har skrifvit åtskilligt i den vägen, samt har dessutom varit, är kanske ännu, ledamot ut den ofvannämnda komiten. Det var klart, att då han gjorde aaspråk på en plats i kollegium, fick doktor Edholm vika, ehuru mera omtyckt af sina kolleger. Hr Liljewalch är till lynnet kanske väl mycket kolerisk, derjomto mycket envis i försvarandet af sådana åsigter, som han anser. riktiga och har fört en lärd strid med professorerna Santesson och v. Duben om inoch utgången at den kula som förflyttade Carl XII in i evigheten. Det ena med det andra gjorde att hr Liljewalchs insät tande i sundhetskollegium icke behagade. Man lyckades öfvertyga ordföranden, att han, som önskat att hr Edholm skulle förordnas, blifvit komprometterad genom hr L:s insättning, och generaldirektören Huss ingat sin afskedsansökan. Så står saken nu. Nägon ordtörande måste kollegium erhålla, och man gissar på några. Ingen af hufvudstadens celebra läkare tros vilja mottaga befattningen, emedan den endast inbringar 8,000 rdr årligen, en allttor obetydlig inkomst, då dessa läkares praktik inbringar dem 15 å 25,000 rdr årligen, hvilket onekligen är angenämare än att använda sin tid i dev dystra huset på Svartmansatan. Det säges att besattningen blitvit erbjuden i d:r Dickson, andra säga åt prot. Berlin. Det är otvitvelaktigt, att hvilken af dem som möjligen mottager platsen, skall värdigt fylla len, och sannolikt genomföra en sådan reform at sundhetskollegium, som behofvet länge päkallat.