Göteborgsposten – 25 november 1864, sida 1

Jaså ni har talt med henne om det? — Talat med henne! utropade sköterskan Pepperlly, hon har inte latit mig slippa att tala om det, sen vi två möttes i den nya omnibusen. — Pen nya omnibusen? upprerade han. Hvad mevar ni med det? Bland det angonämaste mrs Peppartly visste var att prata, och hon berättade strax för mr Carlton historien om sitt möte med enkan och huru begges bekantskap sedan framskridit. Knappt hade hon slutat, förrän hon mås ste gå in i nästa rum till patienten. Mr Carlton hade afhört henne stillatigande, och nu stod han uppenbarligen funderande på nyheterna. Han gick till fönstret, öppnade det, stack hufvudet ut öfver en qvaf gard, der han ej kunde hämta någon frisk luft, om detta var hans afsigt, och drog det tillbaka efter en liten stunds förlopp. — Har ni talt om detta för nagon? frågade han, näir qvinnan aterkom, och i haus ton låg en viss skärpa. — Inte för en enda menniska, påstod mrs Peppertly utan att vilja erinra sig Judith. knkan förbehöll sig att jag inte skulle tala om det. — Och jag rader er detsamma. Om ni glömt hvad ledsamheter och obehag den saken kom åstad, så mins jag dem mycket väl. Jag var belägrad af sqvallrare dag och natt, ända tills det blåst bort. De lemnade mig icke tid att förrätta mina göromål. Det skulle göra mig ofantligt ledsen, om jag skulle utsättas för sådana obehag ännu en gång, såsom förhållandet blefve, om saken refs upp igen,