Göteborgsposten – 24 november 1864, sida 2

— Icke med Clariecc. Han är icke det ringaste lik henne. — Om hvem talte du då? frågade Jane förvånad. — Det vill jag icke siga, sade Laura föga artigt. Han är visst icke lik Elarice; han är icke mer lik henne, än han är lik mig. — Laura, jag tror icke, att det finns ögon i verlden. ov dro så stora och stralande och ljutt ömma som den gossens och Clarices och kanske Lucys, men Lucys äro mildare. Dina ha samena form och färg men icke samma uttryck. Hans likhet med Clarice sådan hon var är förunderlig. Laura dröjde litet häpen med anledning af Janes yttrande. — Jag går tillbaka och ser omigen, sade hon. Hon vände sig om och gick tillbaka till porten och stod utanför den en minut pratande med gossen, utan att bevärdiga qvinnan med ett ord. Jane stod tyst bredvid henne och såg vå honom. Nå? sade Jane, när de omsider aflägsnade sig. — Jag säger ännu en gång, att jag icke kan se ringaste likhet med Clarice. Jag finner hos honom mycken likhet med någon annan ehuru icke i ögonen, och denna likhet är ej så iögonenfallande, när han är vaken som när han sofver. — Det är mycket besynnerligt! — Hvad är besynnerligt? — Alltsammans är besynnerligt. Likheten med Clarice är besynnerlig, och det är besynnerligt, utt du icke