Göteborgsposten – 24 november 1864, sida 2

(ossen väcktes af samtalet, vidrörandet och soldaternas förlust till fullt medvetande. Hun reste sig upp och fiste sina präktiga mörka ögon på damerna. Ah, nu ser jag, sade lady Jane halfhögt till sin syster. Det är en ovanlig likhet; alldeles samma ögon! I Nej, sade Laura lika lågt, ögonen äro det enda, som ej är likt. Hans ögon voro tillslutna, när jag öfverraskades af likheten. . — Se! se! alldeles samma uttryck, som hon hade! hviskade Jane, som var så upptagen at att betrakta gossen, att hon ej egnat någon uppmärksamhet åt den olika mening, hennes syster uttalat. — Hon! sade Laura förvånad. Hvem menar du, I Jane? ! — Clarice. Gossen är förunderligt lik henne. Hvems lille gosse är det? frågade lady Jane qvinnan hastigt. llan är mycket lik en vän till mig, ett fruntimmer. — Han är min, svarade mrs Smith tvärt. i Lady Jane suckade vemodigt, såsom hon alltid gjorde, lnär hon talat om eller tänkt på Clarice, men i denna suck blandades en viss belåtenhet. Hon frågade sig icke hvarföre, fastän hon märkte det. -likneter äro oförklarligasade hon till modren, i det hon tog afsked af henne och gick vidare. Laura följde henne, och hon kastade, då hon I skiljdes från qvinnan en stolt och fördömande blick på qvinnan. ö — Jane. började Laura. jag tror, du ej är rätt klok. Hvad mente du, då du sade, att barnet liknar Clarice? — Du talte ju sjolf törst om likheten!