Göteborgsposten – 24 november 1864, sida 1

——— —— — — — dyster skugga örver poetens målning, behöfver ej längre göra det. Besöker man någon at Londons stora skjortfabriker, skall man finna de unga flickorna arbeta tör löner som vexla mellan 12 och 20 shillings i veckan — alla med ett gladt, friskt och lilligt utseende. Hvad som är än mera: dessa fabriker ropa blott på flere arbetare. Det är icke maskiner vi behöfva, utan maskinsömmerskor, är fabriksegarnes oupphörliga klagan. Om jag finge tusen qvinnor som kunde arbeta med symaskin, skulle jag ha platser med goda löner åt dem alla, yttrade nyligen en at de största bland dessa sabriksegare Iläruti ligger förklaringen på uppgiften i början af denna artikel, att nemligen en okänd amerikansk arbetare löst det problem som filantropien uppgitvit i törtviflun. Enligt 1851 års census fanns i England 10, 000 qvinnor arbetande med nålen, och 20,000 af dessa kommo ensamt på hufvudstadens räkning. Och likväl ropar nu arbetsmarknaden fåtängt etter rekryter ur denna armå at arbeterskor. Men rekryter, vare sig för stridsfåältet eller for arbete med ömtåligt maskineri, måste vara ötvade för att göra nytta, och det är i denna förberedande ötning som det stora behofvet ligger. I Förenta staterna, der symaskinen blifvit snart sagdt en hemmets institution, undervisas unga flickor i dess användande medan de gå i skolan; måhända skall det äfven bli så i Europa, då maskinen kommer i mera bruk. Vid ett institut för blinda i London läras eleverna att sy på maskin, och det är glädjande att vera, det äfven blinda kunna komma i åtnjutande al denna fördel; men hvad som mest behöfs ar tillfälle för unga flickor att gratis lära sig symaskinens användande. Här finnes således ett illtälle sor filantroperna att verka mycket godt och i synnerhet för dessa truntimmer som så högljudt ropa på arbete för qvinnan, men vanligen söka på orätt håll hvad de åstunda. Maskinen lofvar att göra vida mera för qvinnan än att förkorta hennes dagliga möda och höja belöningen derför; den skall ärven sätta henne i stånd att utföra sitt arbete under förhållanden som äro långt fördelaktigare för helsan än de fordna. Alla personer, som under längre tid oupphörligt arbeta med nålen, äro alla utsatta för speciela sjukdomar. Sömmerskans hulvudvärk och de magsjukdomar som sramkallas af långa timmars overksamhet i lutande ställning äro väl bekanta i Londons sjukhus. bå man arbetar med nålen är blott halfva kroppen verksam, eller rättare föga mer än armarne tagas i anspråk, medan bröstet sammantränges och ryggraden blir krokig. Maskinarbetet å andra sidan framkallar ingen af dessa oordningar inom kroppen; nödvändigheten att begagna benen för att sätta trampen i rörelse återställer jemnvigten emellan de öfre och nedre extremiteternas verksamhet och befordrar blodeirkulationen. Dessutom finnes ej i maskinarbetet denna ensormighet, hvilken de eviga nålstyngen göra sä nedtryckande för sinnet. Att nålen har tillintetgjort flera lif än svärdet kan knappt betviflas, då man tager i betraktande den höga dödsprocenten — den högsta inom något yrke — bland skräddare och sömmerskor, hvilka utgöra så stora klasser bland den civiliserade verldens industriela befolkning. För dessa klasser och isynnerhet tör de stackars syflickorna skall symaskinen blitva en räddare. Ehuru symaskinen först praktiskt användes i England, fick den likväl ej på många år nagon särdeles utsträckning der. Den person s m köpte Howes patent använde upvfinningen blott i sin egen rörelse och tillverkade blott sparsamt maskiner för försäljning, tills förevisandet al Singers patent på verldsexpositionen