Göteborgsposten – 23 november 1864, sida 1

det märkvärdiga inflytande han utöfvade på alla qvinnor som han ville vinna, verkade ännu på henne. Han öppnade dörren med sin nyckel, och betjenten kom ut i förstugan och tog sin herres hatt. Han var höflig, enkel och landtlig, trots sitt vackra livr. — Är lady Laura kommen, Jonathan? — Mylady kom för en half timma sen. Laura lag halft sofvande på soffan i förmaket. Hon hade ej mänga resurser att anlita, när hon var ensam. Om hon läste, arbetade eller såg på planscher och album, så gäspade hon snart, och hon hade förlorat smaken för musik på scnare tider. Det var en verklig plåga för Laura Carlton att vara ensam en halftimma om aftonen som hon nu var. Hon steg upp när hennes man kom in, och den spetsmantilj, som hon haft på sig i vagnen, då hon reste hem, var ännu på hennes axlar. Den föll af dem nu eller, rättare sagdt, hon skakade af den och den präktiga sidenklädningen visade sig och juvelerna på hennes hals och armar glittrade i gasljuset. Hon hade varit på middagskalas, arrangeradt af en dam, hvars man af något särskildt skäl ej ville bevista den offentliga middagen på Lejonet. — Så, sade han vänligt, du är hemkommen, Laura, ser jag. — Ack, Lewis, det var så tråkigt! ntropade hon. Tänk bara! — två herrar och tio damer! Jag somnade i vagnen, när jag for hem, och jag har sofvit här, tror jag Det var roligt, att du är här. Han satte sig på soffan bredvid henne. Hon räckte