Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 2

2— —————f.— — — då ej undga att göra ett fördelaktigt intryck. Några af grefskapets egendomsherrar, voro vid bordet jemte nästan alla stadens anseddaste innevånare; de höjde honom till skyarna genom sina applåder, och när presidentens skål föreslogs, upphäfdes våldiga rop, hvilka upprepades af pör beln, som utanför tryckte sina näsor mot fönstren, hvilkas gardiner voro nedfällda — rop, som innehöllo orden: Mr Carltons skål! helsa och lycka åt mr Carlton! Klockan slog elfva, när den lifvade och upphetsade presidenten gick. Kanske hade ingen af de närvarande herrarna någonsin förut sett honom lifvad; han var en kall och lugn man, som ej lät hänföra sig. Vinet hade ej lifvat honom denna gång; han var oföränderligt återhållsam i detta hänseende och hade druckit så litet som möjligt. Det var den ovanliga triumf, han firat, som värmt hans hjerta och kommit hans panna att rodna. Flera af gästerna gingo ut med honom, men de flesta stannade qvar; några at de förra hade flera mils väg hem, och de andra skyndade till sina närbelägna hem. Flertalet var i en sinnesstämning, som vittnade om att ej vinet sparats under j måltiden, churu de voro långtifrån berusade, och de togo ett demonstrerande afsked af mr Carlton och höllo på att lskaka af hans händer under försäkringar att han var en präktig karl och alltid skulle presidera vid stadens möten. Den lyssnande hopen, som i likhet med folkho ar i allmänhet var lättrörd och beherrskad af känslan för ögonvblicket, stämde som kör up ett hurrah för mr Carlton. H Han gick gatan framåt mot sin boning med hurraropet ljudande för öronen. Sådana tillfällen hade ej ofta in