har skilt honom från mig. IIvar skall jag återfinna honom? Det unga nyet, som, kanske i sitt öfverlägsna medvetande, dragit sig undan, bakom molnens jalusier, tittade just nu fram och kastade sitt sken på en blå, befjädrad hatt och en silfvergrå kappa. — Det är hon — tänkte jag, ehuru jag icke kunde, urskilja hennes arag, och sade: — Låtom oss lemna er kusin åt sitt öde. Ni har nu annat att tänka på. Och raketerna började stiga och stjernorna stänka och solarne snurra och svärmarne surra, den ena ljuskaskaden aflöste den andra, idel förbländande effekter! Detta är kruthandteringens poesi. Min unga dame gaf som oftast luft åt sin förtjusning i glädjerop. Hon tycktes alldeles hafva glömt sin kusin, men icke så jag. Med handen på hjertat vågar jag bedyra att det slog så varmt för svensk-norska föreningen som något på denna dag, men kusinen — — — honom önskade jag till — Cayenne. Emellertid strödde den sista raketen sina stjernor och allt var slut. Att finna rätt på kusinen var ej att tänka på, hvarför jag bad att få följa min okända dam till dess hem. — Låtom oss för all del skynda — bad hon — så jag kommer hem före min kusin? Hans