der folkhopen var något glesare och vi utan fara att blifva ihjelpressade vid hvarandras sida kunde få en lika god anblick af skådespelet. — Skola vi stanna här? — frågade jag. — 0 himmel! Hvem er de? — frågade hon med ängslan. — I detta ögonblick er beskyddare, och till er tjenst — svarade jag henne lugnande. — Min Beskytter? Hvorledes er det tillgaaet? — Det kan endast ni sjelf och lyckan förklara. — Jag? Umuelig! Hvor er min kusin bleven af?) — Det är mig verkligen obekant. Allt hvad jag känner är, att ni gaf mig er arm, och att jag ställt mig er önskan till efterrättelse. — Ack, jag lemnade hans arm blott ett enda ögonblick för att rädda min pelskrage, som man höll på att slita af mig. Då jag trodde mig återtaga den, var det eder. Trängsoln ) Vi följa härefter samtalet på svenska enligt bruket och till lättnad för dem af våra ärade läsare, hvilka måhända äro mindre bekanta med våra bröders språk.