är i byen här, jag icke skulle få dansa en enda dans! Vi voro nu vid hennes port. Vid gaslyktans sken uppfångade jag ännu en blick ur de vackra ögonen, hvarpå jag sade henne mitt farväl, och lemnade henne mitt kort mednamnet Syrak Bronkit. Efter ett par timmar återsåg jag henne på balen. Om hon var förtjusande i den blåa hatten och silfvergråa kappan var hon det ännu mera i den skylätta balklädningen, med blomsterkransen i sina lockar. Jag har aldrig sett något så sylfidiskt och behagligt som hennes rörelser i dansen. Jag kunde icke vända mina blickar från henne på hela aftonen och tyckte mig läsa i hennes ögon att jag icke var henne likgiltig. Då vi skiljdes åt kände jag att en ny svensk-norsk förening var knuten och ett nytt band sammanlänkadt mellan tvenne hjertan af brödrafolkets barn. Påföljande dagen aflade jag ett besök hos hennes fader. Det var en ärans man, med redbarheten stämplad i alla sina drag och sjelfständighet, kraft och frimodighet i sitt hela väsende. Jag sade honom det intryck hans dotter gjort på mitt hjerta, och mitt hopp i afseende på hennes gentycke; jag berättade honom mina lefnadsförhållanden och vilkor: en aktad slägt,