des till Hisings häradsrätt. — Kettingen värderades till 30 rdr. — Från kusken S. Pettersson bortstals i ett hus vid Norra Hamngatan i Måndag en kuskrock, medan han, som nyss bortlagt rocken efter att hafva varit ute och kört för sitt herrskap, gick bort för att hemta vatten. Han hade för att uträtta detta mera enkla värf aftagit sig livrrocken och placerat den i vagnen, men då han återkom var rocken borta. Han erinrade sig nu att han vid bortgåendet sett en gubbe stå i porten och misstänkte att denne föröfvat stölden. För att om möjligt få reda på gaken, begaf han sig till ett par å gården arbetande murare och frågade om de sett till och kände bemälde gubbe. De hade verkligen sett honom, och en af dem, muraren P. Pettersson, kände honom äfven till utseendet, ehuru icke till namnet. Lifvad af en belöning om fem rdr, som den sin grannlåt berösvade kusken utlofvade, begaf sig muraren ut till Masthugget för att söka efter tjufven, hvilken han förmodade derstädes ha sitt hemvist. Hans ansträngningar, med hvilka arbetskarlen J. Dahl äfven förenade sina, kröntes på aftonen med framgång. De fingo reda på tjufvens bostad och efter en stund anlände denne sjelf samt nedsatte, innan han inträdde i det rum der hans förföljare befunuo sig, i köket en påse innehållande den stnlna rocken, afvensom ett par träskor, hvilka kusken observerat honom vara iklädd, då denne såg honom i porten. Tjufven fördes till polisvakten, men försökte under tiden springa sin väg, hvari han dock misslyckades. Vid förhöret igår stod tjufven, arbetskarlen Anders Johansson från Dalakult i Bollebygd, och kastade sneda blickar på kusken och mannen, som belåtna öfver den lyckade utgången förtäljde sin lilla historia. — Hvarför skulle du taga rocken? sporde polismästaren slutligen. — Det är en sak som jag icke känner, svarade med förfärlig bas Johansson. — Men du hade ju den stulna rocken i säcken. Du kan väl icke då påstå att du är oskyldig? — Det är en sak som jag icke känner, svarade J. fortfarande med en röst som liknade en aflägsen åska. På hvarje fråga som polismästaren sedermera framställde, följde nästan oförändradt samma svar, och tillade J. slutligen, att han blifvit bestnlen på säcken hvilken han ställt i porten till ofvannämnda hus vid Norra Hamngatan samt att samme tjuf troligen äfven stulit rocken och stoppat den i säcken, Huru sedermera både säck och rock kommit i Johanssons egen bostad var en sak som han icke åtog sig att förklara; säkort var emellertid att han sjelf icke gjort det. — Men, yttrade polismästaren, man har sett dig på aftonen bära hem en säck. Jag antager att någon annan stulit rocken, stoppat den i din säck och sedermera varit nog artig att bära hem alltsammnns till dig; men då måste du ock uppgifva hvad det var för en säck du sjelf bar hem. — Det skall bevisas! genmälde J. lakoniskt. Nu inkallades arbetskarlen J. Dahl. Denne hade varit inne förut och hade då flera gången visat lust att yttra sig, men alltjemt blifvit medelst vänliga knuffningar nedtystad af målsegaren kusken, hvilken dessutom beständigt höll sig framför Dahl. Saken tycktes nemligen vara den, att man i glädjen öfver tjufvens uppsångande tagit sig en frukost, som varit starkare än D. förmådde bära. Han hade temligen svårt för att hålla sig på benen och ännu svårare att hålla tungan. Slutligen kom dock äfven hans tur att yttra sig. — Jo emellertid — började D. — vi sökte gubben öfverallt, ty vi visste hvarken hvar han bodde eller hvad han hette. Vi sökte honom hos Friberg, hm, hm, det är en handlande, hm, hm. Emellertid fingo vi reda på hans bostad. Medan vi satt der, kom gubben hem och satte säcken så sakta i köket, hm, hm. — Det skall bevisas! mullrade J:s röst. — Jag bar in säcken till staden, och P. höll honom i kragen, hm, hm. Polismästaren berättade nu för D. den historia J. uppdukat. — Det är troligen icke sannolikt! förklarade D. och tog sig djupsinnigt om näsan. För resten ville han krångla sig ifrån oss då vi förde in honom, men vi voro allt så pass pojkar, att det icke lyckades. Efter åtskilligt tal, under hvilket J. vidhöll sin gamla historia, förvisades målet till nådhusrätten. J. införpassades till cellfängelset. — Jag skulle be, att herrarne låta mig få igen min rock, bad kusken slutligen innan han aflägsnade sig. — Det får allt Pettersson, yttrade Dahl, i det han vände sig om till hälften samt mildt blickade sin vän kusken i ansigtet. Pollsmästaren gaf ej dementi åt Dahls förklaring utan lät P. återfå rocken. — Det har förut i denna tidning blifvit omnämndt att skrädderiarbetaren Blom i cellfängelset erkänt sig ha anlagt den mordbrand som nyligen ödelade enkefru M. Bäckströms hus i Majorna. Blom hade till gårdagens polisförhör blifvit upphemtad och vidhöll vid detsamma sin bekännelse. Han hade, sade han, efter att ha tillbringat dagen i staden, kl. 5 e m. med omnibusen återvändt till sin bostad. Obemärkt af alla gick han upp i den vinaskrubb, i hvilken han sedermera anlade elden. Han lade sig att sosva i skrubben och låg der utan att observeras, till omkring midnatten. När han vaknade beslöt han att utföra brottet, på hvilket han tänkt redan då han tog assuransen, och medelst hvilket han hoppades kunna förtjena något penningar, hvaraf han var i stort behof. Han tog nu en bundt tändstickor, hvarmed har